Medlemsavgifter och bidrag

Mål och Syften Artiklar Politik SpråkHistoria Konst och Kultur Historiska Bilder

Arkiv  | Länkar | Kontakta Oss |

ASSYRIERNAS UTPLÅNING

 

- EN DÖDSDOM FRÅN GUD -

NAHUMS PROFETIA GÅR I UPPFYLLELSE!

Aram Baryamo

 

Assyrierna - vilka var dem?

Dem gamla assyrierna som vi känner till från litteratur var ursprungligen ett stamfolk bestående av hurritterna, mettenerna och amoritterna. Dem levde i den östra delen av floden Tigris. Deras kärnområde, eller dem få städer dem upprättade, hamnade vid Tigrismynning. Landet hamnade i nordöstra delen tvåflodslandet i ett treangelformat område mellan floden Tigris och dess biflod Zab. Deras land var litet och bestod av endast ett tiotal städer.

Assyrierna var inte många till antalet, dem var väldigt få. Det var ett krigarfolk som uppträdde grymt under levnadstiden, stora barbarer -VAHCH. Vissa historiker jämför de med dinosaurierna som härskade på jorden och försvann sedan för alltid. Några skapande kulturfolk var dem dock inte. Dem hade ärvt babyloniernas kultur, språk, skrift och religion. Deras kulturskapare bestod från andra nationaliteter, såsom hettiter, kassitter och araméer, eller av människor som tillfångatogs. Det berättas i litteratur att assyriernas kungar kunde varken läsa eller skriva, dem kunde inte ens stava till sina egna namn, ett analfabetiskt folk. Folket ”… som inte ens kunde skilja på höger och vänster”… (Jona 4:11).

 

Assyrierna  - ett barbariskt folk!

Dem gamla assyrierna var det barbariska folket som framträtt i Främre Orientens historia. Deras kungar var besatta av makt och grymhet. Det förtryck dem tillämpade mot grannfolken och hur omänskligt och på vilket grymt sätt fångarna fick sitt straff är nästan obegripligt. Det berättas om dem att dem brände fienden levande, eller spetsade dem på pålar. Dem prydde väggarna i sina palats med människohud, eller byggde pyramider av människoskallar. Under assyriernas levnadstid var det mycket oroligt i regionen, det ena kriget avlöste den andra. Det är först efter Assyriens undergång på 600-talet f Kr som regionen stabiliserades och freden blev ett faktum under en lång period.

En av deras kungar Salmanassar blev beryktad för sin grymhet. Han lätt sticka ögonen på 14 400 fängslade krigare. Hans efterträdare Tukulti-Ninurta I, efter att ha provocerat Babylons kung till krig, sänder en armé expedition till staden och förstör dess murar. Ett skoningslöst blodbad föranstaltades på Babylons invånare. Babylons kung kastrerades. Dem gjorde massiva deporteringar av grannfolken till olika områden för att bryta samhörigheten.

Ashurnasirpal II skapade rykte om sig som den brutalaste och mest skoningslöse kungen Assyrien haft. Motståndarna hade att välja mellan fullständigt kapitulation eller förintelse. Fruktan för hans grymma metoder; pålspetsning, hudflängning, och massavrättningar spreds i området. Dem stupades avhuggna huvuden staplades upp i pyramider. Dem som han tilltogs skar han näsa och öronen på. Ledarna lät han hudflängas eller spetsas levande. Städerna lät han plundras, stävjas och brännas. Men denna överhöghet, barbari och skoningslöshet varade inte i all evighet.

 

Assyrierna utplånas!

I början av 600-talet f Kr sjönk Assyriens makt. Nya folk började träda fram i området. Skyterna från Sydryssland, mederna från norr och öster och kaldéerna (Babyloniens araméer) söderifrån gör sig redo att angripa Assyrien. År 626 f Kr tar den kaldeiske (arameiske) ståthållaren Nabopolesar makten i huvudstaden Babylon. År 616 hade han lagt hela Babylonien under sin spira och började gå från försvar till offensiv. Nabopolesar med sina styrkor och Kyaxares styrkor från Medien blir nu ett allvarligt hot mot Assyrien. Nabopolesar utvidgade sin makt steg för steg mot norr, där Assyrien låg.

Och inom kort tid skulle Assyrien gå under. Dem tre politisk viktiga städerna för assyrierna ödelades den ena efter den andra av dem allierade. År 615 marscherar Kyaxares styrkor mot Arrapha och intog den, ett skoningslöst blodbad sker på stadens invånare. I september året därefter 614 stod nu Assur i tur och förstördes till grund. Staden plundras och skövlas och med sina starka murar raseras, befolkningen utplånas. Nu stod huvudstaden Nineve i tur.

År 612 f Kr marscherar Nabopolesar och Kyaxares förenade styrkor in i hjärtat av Assyrien, Nineve och belägrar staden. Trots sina starka murar föll Nineve efter tre månader, sedan förstördes dess vattenledningar. Nu följde en fruktansvärd förödelse. Hela den enorma staden med hundra tusentals invånare lades i aska och ruiner. Assyrien faller från höjden av makt till fullkomligt undergång och repar sig aldrig från detta slag.

 

Assyrien överöstes av allt det hat som landet hade skapat i grannfolkens hjärtan.

Dem gamla assyriernas historia slutar vid denna tid, mellan år 626-605 f Kr. Det är mycket sällsynt att läsa i litteraturen om några insatser, kulturella som politiska, som dem gamla assyrierna gjort tiden före 600-talet f Kr. Detta innebär att assyriernas historia slutar i början av 600-talet f Kr och därmed försvinner Assyrien från kartan för alltid. Förutom den vetenskapliga litteraturen som bekräftar om Assyriens undergång och assyriernas utplåning kan vi läsa i Nahums bok som är ägnat assyriernas utplåning. Ett Gudsverk som slår igenom och Nahums profetia går i uppfyllelse. I Sefanjas bok kap. 2:13 (Bibel 2000) kan vi läsa om vad komma skall hända Assyrien: ”Herren skall lyfta sin hand mot landet i norr och ödelägga Assyrien. Han skall göra Nineve till en ödemark, torr som en öken.” På slutet av vers 15 kan vi läsa detta: ”Så öde den har blivit, ett tillhåll för vilda djur. Var och en som går förbi visslar och pekar finger.” Folkslag har jag utrotat, deras borgar ligger i ruiner. Jag har lagt gatorna öde, där färdas ingen, städerna är förhärjade och tömda på folk, ingen bor där längre (Sefanja 3:6). Även i Sakarjas bok kap. 10:11 varnas för Assyriens undergång: ”Assyriens välde skall störtas och Egypten förlora sin spira.” I Jesajas bok kap. 14:23 befriar Gud sitt folk från assyriernas barbari: ”Assyrierna skall krossas i mitt land, på mina berg skall jag trampa ned dem. Då skall oket lyftas av mitt folk, bördan lyftas från deras axlar.”

 

I Hesekiels bok kap. 16 som följer nedan, anges en mycket skändande beskrivning av Assyrien för det grymhet som assyrierna utsatte Guds folk, israeliterna. Varnas för grovt språkbruk.

Ve dig, ve dig Assyriens hora!

Räckte det inte med ditt horande? Måste du också slakta mina barn som offer. Du bedrev dessa vidrigheter och horerier utan att någonsin tänka på din ungdom, att du låg naken och sprattlade i ditt blod. Och sedan du hade gjort allt detta onda, ve dig, ve dig, säger herren Gud. Du drog din skönhet i smutsen, du skrevade med benen för alla som kom förbi, du horade ideligen. Du horade med egypterna, dina grannar med stor lem, du horade ideligen, och du väckte min vrede. Då lyfte jag min hand mot dig och tog ifrån dig det du haft som ditt. Jag prisgav dig åt andra som hatade dig och såg ditt otuktiga levnadssätt som en skam. Du horade ideligen, men fick inte nog. Hett brann ditt begär, säger herren Gud, när du likt den fräckaste hora gjorde allt detta, när du inrättade din offerhöjd vid varje korsväg och anlade din kulle på varje öppen plats. Men till skillnad från andra horor tog du inte betalt. Horor får betalt. Men du gav gåvor till alla dina älskare, du betalade dem för att dem skall komma ifrån alla håll och hora med dig. När du horade gjorde du tvärtom vad andra kvinnor brukar. Ingen var ute efter att få hora med dig, och istället för att ta betalt betalade du. Du gjorde tvärtemot vad andra gör.

 

Därför skall jag samla alla de älskare som har njutit din gunst, vare sig du tyckte om dem eller inte. Från alla håll skall jag samla dem, och jag skall blotta ditt sköte för dem, så att dem ser dig i all din nakenhet. Jag skall döma dig som man dömer äktenskapsbryterskor och mörderskor. Du skall känna av min vrede och min svartsjuka. Jag skall prisa dig åt dem, och dem skall rasera din offerhöjd och jämna dina kullar med marken. De skall slita av dig kläderna och ta dina praktfulla smycken, tills du ligger där alldeles naken. De skall båda upp en skara mot dig, som skall stena dig och stycka dig med sina svärd, och bränna ner dina hus. De skall verkställa domen över dig. Jag skall göra slut på ditt horande, och du skall inte längre ge några gåvor. När jag har släckt min vrede på dig och min svartsjuka har lagt sig skall jag få ro och inte vredgas mer. Du väckte mitt raseri med allt du gjorde. Därför får du plikta för detta, säger Herren Gud. Din otukt är krönet på alla dina vidrigheter.

 

 Nineve anfölls av fienden.

Nahums profetia om Assyriens undergång.

Tar vi del av Gamla Testamentet som informerar oss om Assyriens undergång märker man att assyriernas dagar var räknade. Nahum hade i sina profetior sett Assyriens undergång som ett tecken på Guds straffande rättvisa; ”Dina herdar har slumrat in, du Assurs kung, dina väldiga ligger i ro. Det finns ingen bot för din skada, oläkligt är ditt sår. Alla som hör vad som har hänt dig klappar i händerna över dig. Ty vem drabbade ej ständigt din ondska” (Nah 3:18-19).

Se, jag skall vända mig mot dig, säger Herren, jag skall lyfta upp ditt mantelsläp över ditt ansikte och låta folkslag se din blygd och kungariken din skam (Nah 3:5). Var och en som ser dig skall sky dig och skall säga: ”Nineve är ödelagt, men vem kan tycka synd om det”? Ja, var finner man någon som vill trösta dig? (Nah. 3:7).

En folkförskingrare drar upp mot dig -bevaka dina fästen (Nah 2:1). Ödeläggelse, förödelse och förstörelse! Förfärade hjärtan och skälvande knän! Darrande höfter överallt! Allas ansikten har skiftat färg (Nah 2:10). Ve dig, du blodstad, alltigenom så full av lögn och våld, du som aldrig upphör att röva! Hör, piskor smäller! Hör, vagnshjul dånar! Hästar jagar fram, och vagnar rullar iväg. Rytare kommer i fyrsprång, svärden blänker, och spjuten blixtrar. Slagna ser man i mängd och lik i stora hopar. Ingen ände är på döda, man stupar över döda (Nah 3:1-3).

Vem var Nahum?

Profeten kallas elkoshiten Nahum, vilket innebär att han kom från Elkosh. Det är inte möjligt att med säkerhet avgöra var denna stad låg. Det finns en arameisk-syrisk version av Gamla Testamentet där det i en not anges att Elkosh låg inom Simeons gränser. Dateringen av boken talar också för att profeten kom från Judariket eftersom han verkade efter Nordrikets fall. Nahum betyder på arameiska “tröst” och är en variant av namnet Nehemja som betyder “Gud tröstar”. Profetens namn passar hans budskap. Det var en tröst för Guds folk att höra att Guds folks fiender inte skulle ha framgång utan bli straffade för sitt hat och sin grymhet. Profeten Nahum nämner i kap 3:8-10 No-Amons undergång och säger att det skall gå samma öde för Nineve som det gick No-Amon. No-Amon (guden Amons stad) syftar på huvudstaden i Egypten (Tebe, Luxor). Assyriens kung Assurbanipal härjade staden med sedvanligt resultat 663 f.Kr. Nahum skrev alltså sin bok efter denna händelse. Under Psamtik I började staden återhämta sig, från 654 f.Kr. Om Nahum hade skrivit efter 654 f. Kr skulle hans argument ha försvagats. En stad under återuppbyggnad utgör knappast ett varnande exempel. Vi kan alltså datera Nahums bok till den tids period Tebe låg i ruiner, 663-654 f.Kr.

Här följer hela Nahums bok direkt hämtad ur Bibel 2000.

Kap. 1

1:1. Profetord om Nineve. Boken med de syner som Nahum från Elkosh hade.

 Herrens vrede mot Nineve

1:2. Herren är en nitälskande Gud och är en hämnare, ja, en hämnare är Herren, en som kan vredgas. En hämnare är Herren mot sina ovänner, vrede behåller han mot sina fiender.

1:3. Herren är tålmodig, men han är i stor kraft, och ingalunda låter han någon bli ostraffad. Herren har sin väg i storm och oväder, och molnen är dammen efter hans fötter.

1:4. Han tillrättavisar havet och låter det torka ut. Då försmäktar Basham och Karmel, Libanons grönska försmäktar.

1:5. Bergen bävar för honom, och höjderna smälter av ångest. Jorden rörs upp för hans ansikte, jordens krets med alla som bor på den.

 

1:6. Vem kan bestå för hans onåd, och vem kan uthärda hans vredes glöd? Hans förtörnelse utgjuter sig som eld, och klippor rämnar inför honom.

1:7. Herren är god, ett värn i nödens tid, han låter sig vårda om dem som förtröstar på honom.

1:8. Men genom en störtflod gör han slut på platsen där den staden står, och hans fiender förföljs av mörker

1:9. Ja, på era onda planer mot Herren gör han slut, två gånger behöver inte hemsökelsen drabba.

1:10. Ty om de också är hopslingrade som törnsnår så fulla av livskraft, som deras dryck av must, skall de likväl alla förbrännas som torrt strå.

 

1:11. Ty från dig drog det en man som hade onda planer mor Herren, en vilkens rådslag var fördärv.

1:12. Så säger Herren: ”Hur starka och hur många de än må vara, skall de ändå mejas ned och försvinna, och om jag förr har plågat dig, så skall jag nu ej göra det mer.

1:13. Ty nu skall jag bryta sönder det ok han har lagt på dig, och hans band skall jag slita av.”

1:14. Men om dig befaller Herren så: ”Ingen avkomma av ditt namn skall mer få finnas”. ”ingen skall föra ditt namn vidare” (Bibel 2000). Ur dina gudars hus skall jag utrota alla gudabilder, både skurna och gjutna. En grav breder jag åt dig, ty på skam har du kommit.

1:15. Se över bergen närmar sig glädje budbärarens fötter, hans som förkunnar frid: ”Fira dina högtider, Juda, och infria dina löften. Ty ej mer skall fördärvaren dra mot dig, han blir förintad i grund.”

 

Nahum Bibel 2000

Nineves undergång

Kap. 2

2:1. Den övermäktige tågar upp emot dig. Bemanna dina skansar och spana mot vägen. Spänn om dig bältet, båda upp all din kraft.

2:2. Ty Herren återställer Jakobs storhet liksom Israels storhet. Våldsmän har härjat dem och ödelagt deras vingårdar.

2:3. Krigarnas sköldar glänser röda, hans kämpar är klädda i purpur. Det flammar som eld i vagnarnas stål när de ordnas till strid, och hästarna skälver av iver.

2:4. På gåtorna stormar vagnarna fram, jagar i kapp över torgen. Dem lyser som facklor, som blixtrar far de förbi.

2:5. Han kallar på sina hjältar - de snubblar i sin iver. De rusar bort mot muren, och stormtaket reses.

2:6. Portarna mot floden öppnas, och templet störtar samman.

2:7. Den höga ställs fram och blottas. Hennes tjänarinnor förs bort, klagande som duvor, de slår sig för bröstet i sorg.

2:8. Nineve är som en damm vars vatten strömmar ut. ”Stanna! Stanna!” Nej, ingen vänder tillbaka.

2:9. Hugg för er av silvret, hugg för er av guldet! Här finns omätliga skatter, dyrbarheter i överflöd!

2:10. Allt är skövlat, fördärvat, förött. Hjärtat dras samman och knäna darrar, kroppen skälver, alla ansikten vitnar.

2:11. Var är nu lejonkulan där de unga lejonen höll till, där lejonet gick ut och in och ungarna var trygga?

2:12. Lejonet rev vad hans ungar behövde, bytet ströp han åt sina honor. Han fyllde sina hålor med rov, sina kulor med rivet byte.

2:13. Nu vänder jag mot dig, säger Herren Sebaot. Din rikedom skall gå upp i rök, dina unga lejon bli svärdets föda. Allt vad rövat skall jag utplåna, och jag skall tysta dina sändebud för alltid.

 

 Nineves rättvisa straff

(Bibel  GT 1917)

Kap. 3

 

3:1. Ve dig, du blodstad, alltigenom så full av lögn och våld, du som aldrig upphör att röva!

3:2. Hör, piskor smäller! Hör, vagnhjul dånar! Hästar jagar fram, och vagnar rullar iväg.

3:3. Ryttare kommer i fyrsprång, svärden blänker, och spjuten blixtrar. Slagna ser man i mängd och lik i stora hopar. Ingen ände på döda, man stupar över döda.

3:4. Allt detta för den myckna otukt hon bedrev, hon, den fagra och trollkunniga skökan, som prisgav folkslag genom sin otukt genom sina trolldomskonster.

3:5. Se, jag skall vända mig mot dig, säger Herren, jag skall lyfta upp ditt mantelsläp över ditt ansikte och låta folkslag se din blygd och konungariken din skam. ”Jag drar upp kjolen över ansiktet på dig och visar folken din nakenhet, visar kungarikena din skam (Bibel 2000).

 

3:6. Och jag skall kasta på dig vad avskyvärt är, jag skall låta dig bli föraktad, ja, göra dig till ett skådespel. ”Jag släpar dig i smutsen, jag lämnar dig åt föraktet, ställer ut dig för allas blickar” (Bibel 200).

3:7. Var och en som ser dig skall avsky dig och skall säga: ”Nineve är ödelagt, vem kan tycka synd om det?” Ja, var finner man någon som vill trösta dig?

3:8. Är du bättre än No-Amon, hon som tronade vid Nilens strömmar, omsluten av vatten - ett havets fäste, som hade ett hav till mur?

3:9. Etiopier utan ände, putéer och libyer var dig till hjälp.

3:10. Också hon måste ju gå i landsflykt och fångenskap, också hennes barn blev krossade i alla gathörn. Om hennes mäktiga kastade man lott, och alla hennes stormän blev fängslade med kedjor.

 

3:11. Så skall också du bli drucken och sjunka i vanmakt, också du skall får leta efter något skydd mot fienden.

3:12. Alla dina fästen liknar fikonträd med brådmogen frukt: vid minsta skakning faller de i munnen på den som vill äta dem.

3:13. Se ditt manskap är hos dig som kvinnor, ditt lands portar står vidöppna för dina fiender, eld förtär dina bommar.

3:14. Hämta dig vatten till förråd under belägringen, förstärk dina fästen. Stig ner i leran och trampa i murbruket, grip till tegelformen.

3:15. Bäst du står där, skall elden förtära dig och svärdet utrota dig. Ja, som av gräsmaskar skall du bli uppfrätt, om du själv samlar skaror så talrika som gräsmaskar, skaror så talrika som gräshoppor.

 

3:16. Om du än har köpmän flera än himmelens stjärnor, så vet: gräsmaskarna fäller sina vingars höljen och flyger bort.

3:17. Ja, dina furstar är som gräshoppor, och dina hövdingar som gräshoppssvärmar: de stannar inom murarna, så länge det är svalt, men när solen kommer fram, då flyr de bort, och sedan vet ingen var de finns.

3:18. Dina herdar har slumrat in, du Assyriens kung, dina väldiga ligger i ro. Ditt folk har förskingrat och ingen församlar det.

3:19. Det finns ingen bot för din skada, oläkligt är ditt sår. Alla som hör vad som hänt dig klappar i händerna över dig.  Ty vem drabbades ej ständig din ondska?

 

Nahums tid och budskap

Nineve representerade Assyrien. De assyriska kungarna gjorde sig kända som ytterst grymma och brutala krigsherrar som illvilligt triumferade över de besegrades öde. Den assyriska krigsföringen kännetecknades av vildsinthet. De besegrade folkens ledare torterades och stympades innan de avrättades, flåddes och skinnen sattes upp på stadsmuren (Assurbanipal). Skallar av halshuggna travades vid stadsmuren. Lemlästade kungar hölls fjättrade i kennelliknande anläggningar i Nineve. Städer plundrades, brändes och människor och djur massakrerades. Hela folk rycktes upp med rötterna och deporterades till andra delar av det assyriska riket. Inte undra på att fruktan för assyrierna föll över alla grannfolk.

Jona hade blivit sänd att förkunna Nineves nära förestående förstöring. Nineviternas omvändelse förhindrade undergången för en tid. Men snart efter Jonas verksamhet återföll Nineve till grymheter. Gud använde Assyriens kungar till att utföra straffdomen över Israel. Samaria föll 722 f. Kr och folket fördes bort i fångenskap. Den assyriske kungen Sanherib intog och plundrade städerna i Juda år 701 f. Kr och belägrade Jerusalem utan att lyckas inta staden. Denne kung utvidgade staden Nineve och gjorde den till Assyriens huvudstad, vilket den förblev till undergången 612 f.Kr. Assyriens storhet och grymhet nådde sin kulmen under kung Assurbanipal (669-627 f.Kr.). Därefter gick imperiet förvånansvärt fort mot sin undergång. År 612 f.Kr. förstörde mediska, kaldeiska och skytiska styrkor Nineve i grunden. Det blev slutet på assyriska riket som med sina barbariska metoder terroriserat Främre Orienten i två århundraden. Nineve blev aldrig återuppbyggt utan fick sin grav under raserade murar, palats, tempel och flodslam, ingen skall föra ditt namn vidare. Jag bereder din grav - du är ingenting värd (Nah. 1:14, Bibel 2000).

När Nineve stod på toppen av sin storhet förkunnade Nahum ett otroligt budskap för Juda folk, ”Nineve skulle förstöras”. Redan i början av sin bok besvarar han de frågor som skulle ställas av åhörarna. Varför skall Gud förstöra den stora staden Nineve? Det är oundvikligt, eftersom Guds helighet och rättfärdighet inte är overksam utan straffar Guds fiender (1:2, 3). Kan Gud verkligen förstöra det mäktiga Nineve? Ja, ty han är allsmäktig (1:4-6). Vad kommer att hända med Guds folk när Gud låter sin vrede brinna? Gud skall vara en tillflykt för alla som flyr till honom (1:7).

De arkeologiska utgrävningarna vid Kujundjik (Mosul) har bekräftat många detaljer i Nahums beskrivning av Nineves undergång: -Nahum förutsäger att staden skall bli belägrad (3:14). Nineve blev belägrat under tre månader och föll i månaden Ab (augusti). Belägringen gav invånarna tid att förstärka befästningarna, som Nahum förutsagt. Rester av en i hast uppförd inre mur har återfunnits med samma omfång som staden hade innan Sanherib utvidgade den. Inifrån hade man även byggt igen stadens portar med tegelmurar.

Tre gånger förutsäger Nahum att Nineve skall förstöras i en översvämning (1:8; 2:6, 8). Genom staden flöt en biflod till Tigris, Khosr, vars flöde reglerades av en damm som Sanherib byggt uppströms samt ett kanalsystem i staden. Tigris hade på 600-talet f. Kr. ett annat förlopp. Flodbädden låg nära stadsmuren i sydväst. Dessutom fanns ytterligare en biflod, Tebiltu, vars läge på 600-talet är osäkert men som sannolikt flöt parallellt med Khosr norr om staden, gick in genom staden i norr och följde den sydvästra stadsmuren på sin väg ut ur staden för att förenas med Tigris. Problemen med den under högvatten vilda Tebiltu är omvittnat i assyriska källor. Men var och en av dessa tre floder kunde vid högvatten orsaka problem. Observera att Nahum talar om mer än en flod i 2:6. Floderna hade sitt största vattenflöde efter regntiden, just i månaden Ab (augusti) när Nineve gick under. Troligtvis blev dammarna som Sanherib byggt för att reglera vattenflödet i Khosr förstörda av fienderna. Denna flod kan då ha svept med sig en stadsport i nordöst, underminerat muren, och översvämmat staden på sin färd ut genom stadsmuren i sydväst. Vid utgrävningarna har man funnit sediment efter en översvämning.

Upprepade gånger förutsäger Nahum att Nineve skall förstöras genom eld (1:10; 2:14; 3:13, 15). Både utgrävningarna av Sanheribs palats och Nubu-templet visar att dessa förstördes av eld. Många platser på sydöstra sidan av staden är täckt av ett ca 5 cm tjockt lager aska. Dessa exempel visar på exaktheten i de förutsägelser Nahum frambar i en tid då ingen kunde ana att Nineve skulle gå under. Syftet med Nahums profetia är att trösta Juda folk, som sett det öde som drabbat Nordriket och som själva fått lida mycket på grund av de blodtörstiga assyriska kungarna.

Den nya beteckningen ”assyrier” dess återbruk!

Dagens nya beteckning ”assyrier” är en nyskapelse bland nestorianer och kaldéer av missionärer från den anglikanska kyrkan på 1830-40-talet. Nedan följer en noggrannare förklaring om den nyassyriska beteckningens återbruk. Vill ni verkligen veta sanningen om vårt folks arameiska härkomst och språk, och den nya beteckningen ”assyrier” återbruk, följer här en korrekt beskrivning av en påläst svensk, Ingmar Karlsson. Ingmar är både diplomat och författare och skrivit flera böcker om olika minoriteter och religioner. Han är en av de flera västerländska författare, historiker och forskare som bekräftar vårt folks arameiska härkomst och assyriernas utplåning. Han har varit verksam i Mellanöstern (Damaskus), Kina och Tyskland och varit generalkonsul i Istanbul. Bland hans kända verk om Mellanöstern är Korset och Halvmånen. 2002 blev han hedersdoktor i teologi vid Lunds Universitet. Han är helt opartisk och skrivit en bra artikel och förklarar grundligt hur den nya beteckningen ”assyrier” började återbrukas av en slump.   

     Inledning!

    Det assyriska väldet störtades 612 f Kr och därefter försvann assyrierna ur världshistorien. De grupper som idag kallas assyrier har inte sitt ursprung i det assyriska väldet och det språk de talar är inte detsamma som det gamla assyriska. Idag används beteckningen assyrier mest av en slump och har ingen etnisk förankring.

Sedan 1967, men med en stark koncentration till 70-talets senare hälft, har en omfattande invandring av syrisk-ortodoxa kristna ägt rum från huvudsakligen sydöstra Turkiet och nordöstra Syrien. Gruppen kallas i Sverige med uppfunnen terminologi assyrier/syrianer. Trots att sedan de första i denna grupp kom till Sverige är begreppsförvirringen fortfarande stor. Föreställningen att de syrisk-ortodoxa är ättlingar till assyrierna tycks fortfarande vara allmänt spridd även hos olika myndigheter och organisationer som är verksamma i invandrar sammanhang.

 Ingmar Karlsson diplomat och författare!

 När det assyriska väldet år 612 f Kr störtades av mederna och kaldéerna förstördes huvudstaden Nineveh i grund och assyrierna utrotades. Den engelske historikern Wigham, en av de främsta assyrologerna, skriver exempelvis i sin bok “The Cradle of Mankind”: There were no more Assyrians left - only a half-breed race.”

 Assyrierna försvann således ur historien redan på 600-talet före Kristus.

Begreppet assyrier skulle emellertid åter komma till användning, men först efter mer än 2000 år. Detta hade i sin tur sin förklaring i de kristologiska tvisterna på 400-talet inom den unga kristna kyrkan och frågan hur den mänskliga och den gudomliga naturen i Kristi person skulle definieras. År 428 valdes Nestorius till ny patriark i Konstantinopel. Efter sin upphöjelse lanserade han tesen att Kristus hade två olika naturer, en gudomlig och en mänsklig, som ej får sammanblandas. Maria hade fött en människa och i denna människa hade Gud sedan tagit sin boning. Nestorius diofysitism (tvånaturslära) blev huvudtema för kyrkomötet i Efesus 431. Nestorius utgick som förlorare från detta och avsattes som patriark. Hans uppfattning visade sig dock vara nära nog identisk med de mesopotamiska kristnas.

Denna kyrka, som varit fast organiserad under namnet Österns kyrka sedan början av 300-talet lösgjorde sig formellt under en synod år 499. Patriarken i Seleukia erkändes som kyrkligt överhuvud, och alla biskopsdömen besattes med anhängare av Nestorius. Från mitten av 500-talet antog man namnet den nestorianska kyrkan. En intensiv missionsverksamhet utvecklades i det inre Asien och nestorianska missionärer fann på 700-talet vägen ända till Japan. Vid slutet av 1200-talet fanns nestorianska biskopsdömen från Peking till Samarkand. Mongoliska stammar övergick till den nestorianska läran och dess kristna mongoliska riken torde vara ursprunget till de legender om prästkungen Johannes som började spridas i Europa på 1100-talet. 1552 valde en fraktion en munk, som inte ens var släkt med den tidigare patriarken, till nytt överhuvud och vände sig, för att säkra dennes ställning, till Rom för att få bekräftelse på sitt val, vilket man även fick.

Även den gamla patriarkdynastin förde emellertid ämbetet vidare. Den del av kyrkan som ursprungligen hade förbindelse med Rom förlorade nämligen denna. Deras efterkommande kallas nu assyrier eller nestorianer medan den tidigare Romfientliga fraktionen nu är unionerad med påvestolen under namnet den kaldeiska kyrkan. Dessa namn kom således att användas av en slump och har ingen etnisk förklaring. Efter hand uppstod emellertid en mytbildning om att de båda kyrkornas medlemmar utgjorde kvarlevorna av de gamla assyriska och kaldeiska nationerna.

Under 1830- och 40-talen trodde sig den engelske forskningsresanden Layard i de kaldeiska och nestorianska kristna ha hittat efterkommande till det assyriska folket. Alla dessa hade enligt Layards teorier ej utrotats av babylonier och perser 700-800 år senare kunnat bevara sin identitet och särart genom att övergå till kristendomen. De missionärer från dels den anglikanska, dels den amerikanska presbyterianska kyrkan som var verksamma i Orienten anammade Layards idéer.

Såväl på felaktiga historiska grunder som för att ena de stridande kyrkorna propagerade dessa missionärer tesen att de kristna utgjorde en överlevande del av det assyriska folket. Kaldéerna och de syrisk-ortodoxa avvisade allt tal om en assyrisk identitet såväl på kyrkopolitiska som rent politiska grunder.

Organisationer med politiska målsättningar växte framför allt fram bland nestorianska emigranter i USA. Sådana riktningar finns även bland invandrarna i Sverige, men av dem är endast något hundratal som kallar sig assyrier, d v s medlemmar av den nestorianska kyrkan. Dessa har huvudsakligen invandrat från Irak. Övriga är invandrare från Turkiet, Syrien och Libanon som tillhör den syrisk-ortodoxa kyrkan vars medlemmar även kallar sig själva för syrianer. Syrianer och så kallade assyrier är således beteckningar för två av de talrika kristna kyrkorna i Orienten och utgör lika litet som pingstvänner eller missionsförbundare etniska eller nationella begrepp.

Hur kan då denna grupp ha assyriska som sitt hemspråk? Svaret är att det språk som i svenska skolor kallas assyriska har lika litet släktskap med detta som t ex italienska har med etruskiska. Under fjärde årtusendet före Kristus skedde den första semitiska folkvandringen, då från arabiska halvön utvandrade stammar slog sig ned vid Eufrat och Tigris nedre lopp varifrån de efterhand trängde norrut. Deras språk kallades assyriska. Benämningen babyloniska vore emellertid riktigare eftersom de hade sitt ursprungliga hem i den södra delen av Eufrat- och Tigris dalen, det vill säga, i Babylonien. De invandrande semiterna övertog de i området bosatta sumerernas skrift och hela den babylonisk-assyriska litteraturen är avfattad på kilskrift. När babylonisk-assyriskan, som i området självt kallades akkadiska upphörde att talas kan ej med exakthet sägas. På Alexanders tid, d v s för 2300 år sedan, står det emellertid helt klart att det ej längre existerade. Det hade då helt undanträngts av arameiskan. Arameiskan kan uppdelas i två större grupper, västarameiska och östarameiska. Den tidigare litteraturen på arameiska är av judisk härkomst, Esras och Nehemjas böcker i Gamla testamentet är t ex till stora delar författade på arameiska. Genom de arabiska erövringstågen trängdes emellertid de västarameiska dialekterna ut. Endast i staden Maaloula, fyra mil nordväst om Damaskus och i två närliggande byar talas fortfarande en västarameisk dialekt.

Det språk som i Sverige kommit att kallas “assyriska” är emellertid av östarameiskt ursprung. Östarameiskan möter oss som skriftspråk i tre former: som judisk-babylonisk arameiska i den babyloniska Talmud, som mandeiska i litteratur från en gnostisk sekt samt som skriftspråk för de arameiska kristna. Det viktigaste av de östarameiska språken var det sistnämnda, syriskan (syriac). Dess betydelse växte genom den syriska bibelöversättningen som dateras från andra århundradet. Det syriska litteraturspråket splittrades emellertid upp i två olika dialekter. Västsyrerna tillhörde det romerska riket, östsyrerna däremot det persiska. Den olikhet som redan fanns mellan väst- och östsyriska dialekter skärptes ytterligare och det tidigare enhetliga skriftspråket splittrades i väst- och östsyriska. I skrift tillämpas olika system. Västsyriskan använde sig av vokaler i något modifierad form medan östsyriskan använde ett mycket komplicerat system bestående av punkter över och under vokalerna. Liksom övriga arameiska språk kunde ej heller syriskan motstå arabiskans frammarsch. Som de lärdas språk levde det emellertid kvar under flera århundraden på samma sätt som latinet i Europa och det används fortfarande som kyrkospråk i de Maronitiska, Syrisk-Ortodoxa, Syrisk-Katolska, Nestorianska och Kaldeiska Kyrkorna.

Fram till våra dagar har emellertid östarameiska dialekter överlevt i tre områden, dels i Turabdin i sydöstra Turkiet, varifrån det i samband med de kristnas exodus från Turkiet på 1910- och 20-talen även kom till nordöstra Syrien, dels i ett område norr och nordöst om Mosul i Irak, dels i gränstrakterna mellan Irak och Iran. Man kan här urskilja två huvudtyper, dels toroyo som talas av de syrisk-ortodoxa i Turabdin i Turkiet och Djezirah i Syrien och således är det talspråk som i Sverige felaktigt kommit att kallas assyriska, dels de arameiska dialekter som talas i Irak och Iran. Den andra är den så kallade urmiadialekten som genom de amerikanska missionärernas arbete på 1800-talet upphöjts till ett slags skriftspråk. På 1850-talet översattes såväl Gamla som Nya Testamentet till detta språk. Dessutom finns läroböcker och diverse religiösa uppbyggnadsskrifter på denna dialekt. Toroyodialekten som karaktäriseras av att ordförrådet är starkt uppblandat med arabiska, persiska, kurdiska och turkiska lånord har emellertid först av svenska skolmyndigheter gjorts till ett skriftspråk som dessutom av hemspråksannonserna att döma tycks gå under olika namn i olika kommuner: turabdinska, syrianska eller assyriska. Som alfabet används sertoalfabetet, som det ovan nämnda kyrkospråket (syriac) är skrivet på. Urmiaspråket skrivs emellertid med ett annat alfabet, nesturyono.

 

Förutom de bibliska kapitlen och Ingmars artikel är följande litteratur grunden för denna artikel:                             

1) Atlas över Mäsklighetens historia, sd 16.

2) Tidens Världshistoria, sd 31.

3) Bonniers-Flodrikena, sd 241-242, 246 & 289.

2016-11-01