| Länkar | Kontakta Oss |

 

Läs mera

 

 

 

 


SYRIANERNA/ASSYRIERNA, KALDÉERNA OCH NESTORIANERNA ÄR ARAMÉER TILL HÄRKOMST.

"De kvarvarande kristna grupperna av den gamla arameiska nationen"

Vilka härstammar vi ifrån ?

                      Under de senaste 20 åren har det uppstått stor förvirring bland vårt folk om vårt härkomst. Detta i samband med den nya benämningens tillkomst, assyrier. Dels har det skapat en osäkerhet om vårt ursprung hos många. Frågan har förstås varit vilka är vi? Är vi araméer eller assyrier till härkomst? Svaret på denna fråga är inte längre svårt att besvara, eftersom båda litterartur och historiker informerar oss väl om att syrianerna och de s.k. assyrierna härstammar från araméerna. Påståendet om att någon minoritet utgör det utdöda gamla assyriska folket finns inte i litteratur.

                    Den är egenskapad och har ingen historisk grund. Syrianerna och de s.k. assyrierna är en kvarleva av den gamla arameiska nationen och de är ingen annan minoritet. Även kaldéerna och nestorianerna har sina rötter i den gamla arameiska kulturen. Eftersom maroniterna anser sig araméer utgör de också en gren av den arameiska nationen. För att bekräfta påståenden har jag därför hämtat bevisen direkt ur uppslagsverk. Varje ovannämd folkgruppens historia behandlas var för sig och den historiska bilden kommer att anges. För att skapa sådan bild måste vi gå tillbaka i vår historia från allra första början och veta var araméerna bosatte sig då de träder fram i historien.

     Araméernas folkvandring

                      Vi känner väl till att araméernas folkvandringar från den syriska öknen börjar på1200-talet f. Kr. och slutar någon gång på 900-talet f. Kr. Araméernas folkvandringar på 1200-talet innebär inte att det är då de träder fram i historien. De anges i akkadeiska inskrifter redan på 2200-talet f. Kr. och blir kända i historien i samband med deras folkvandringar.  Araméernas kultur från begynnelsen utgör en ca 4000 årig historia. Räknar man från folkvandringtiden utgör den endast 3200 årig historia.

                    Historien informerar oss om många folkgrupper som smält bort bland andra folk och dog ut, bland de finns assyrierna. Om man känner till araméernas historia fascineras man över deras överlevnad. Araméerna var väldigt många till antal och hörde till de stora folk-grupperna, men de är smatidigt inte så omnämda i historien. Om de inte hade gjort stor insats på det kulturella området, främst i språket, så hade de troligvis varit bortglömda. När araméernas utvandring började var det som om en flod översvämmades och täckte berg och dalar. De andra folken utlämnades som små öar bland araméerna. Araméerna utbredde sig från Elams och Persiens gräns i öster till Cicilien i Mindre Asien i väster och från nordliga Mesopotamien i norr till öknen i söder. Mot 900-talets slut förblev större delen av befolkningen i den bördiga halvcirkel araméer. Termen "araméer" är ett samlingsnamn som syftar  på flera semitiska invandrare.

1) Kaanans invånare 1250-talet f Kr.

2) Aram/Syriens invånare 1200-talet f Kr.

3) Aram-Naharaims, Mesopotamiens inv. 1000-talet f Kr.

4) Babylonien, Kaldéens inv. 900-talet f Kr.

                      Förutom Kaanans araméer som är större till antal idag finns en skara araméer kvar av varje grupp. Invasioner i araméernas hemländer av den ena stormakten efter den andra i alla århundraden har lett till araméernas drastiska decimering. Massdeporteringar, fångenskap, förföljelser, tvångkonventering till islam och systematiska massakrer är huvudorsakerna att nämna.                                

                      Araméerna bosätter sig i Tur Abdin                                       

                      Araméerna bildade ett nordarameisk rike med Kerkamich som centrum i norra Aram/Syrien.Den södra delen kallades Bet-Adini. Det var härifrån araméerna trängde på 1000-talet f. Kr. österut mot Mesopotamien och invaderade båda stränderna av Eufrat, dvs trakterna kring Tur Abdin. Adad-Nirari (921-891) nämner i sina annaler en arameisk stam vid namn "Tamanita" i Tur Abdin.                             

                      Syrianerna efter kristi födelse -exilen

                      Västöstra delen av Turkiet utgjordes av Norrasyrien, och sydöstra delen utgjordes av Mesopotamien.Framtill 600-talet var största delen av befolkningen i Turkiet kristen. Den kristna befolkningen bestod av syrianer, greker och armenier. Dagens syrianer  kommer ursprungligen från sydöstra Turkiet och största delen av de var bosatta här fram till 1200-talet e. Kr. Det bodde även syrianer i olika städer i norra Turkiet. På 600-talet kom araberna gjorde intrång i de kristnas länder.                          

                      På 1200-och 1300-talet, i samband med det ottomonska väldets uppkomst påbörjades de systematiska förföljelserna på den kristna befolkningen i Turkiet. Detta ledde till att de syrianer som bodde i norra delen av Turkiet drevs bort från dessa trakter till östra delen av landet, men även till Iran, Irak och Syrien. 1915-18 ägde de stora massakrerna rum på de kristna i Turkiet. Dessa leddes främst av kurdiska klanerna. Under den här tiden flydde många syrianer till bl. a. Ryssland och Irak. Förutom dessa bestialiska massakrerna uppslukades många kristna av islam. Efter första världskriget 1916 bildades de nya staterna i MellanÖstern. Då dessa bildades togs det ingen hänsyn till befolkningen i området. Syrianerna har sedan dess varit bosatta delade i de nya staterna.  

                      Termen syrian

                      Det engelska termen "syrian" som betyder "Syrien", dock inte kristen, finns inte i faktalitteratur om syriansk historia. Syrianer som söker sin historia i litteratur kan därför känna idenditetlöshet. Tillämpningen av benämningen syrian har sin orsak för att skall skiljas från de muslimska medborgarna i Syrien och märkas som en kristen etniskt grupp.                                                        

  Benämningarnas härkomst och årtal                                    

                      Syrianerna har haft tre benämningar genom dess ca 4 000 årig långa historia.

                      1. Araméer. Benämningen härstammar från araméernas anfader "Aram" son till Sem, son till Noa. Termen araméer anges i akkadiska inskrifter på 2200-talet f.Kr. På 1200-talet f. Kr. blev den kända benämningen bland grannfolken ända fram till århundendet runt kristifödelse.  

                      2. Termen Syrier-suryoye. Benämningen träder fram på 400-talet f. Kr.Termen härleds från Sur och träds fram på 300-talet f. Kr. Benämningarna "araméer-åromåye" och "syrier-suryoye" levde sida vid sida ända fram på 400-talet e. Kr. då benämningen araméer hamnar i skymundan.

                      3. Termen Syrianer-suryoye. En ny benämning ur engelskans "syrian", ej översatt till svenska. Termen användes i samband med syrianernas ankomst till Sverige på 60-talet.

                      Dessa tre benämningar har använts i det svenska språket. Syrianerna har kallat och kallar sig själva på sitt eget språk enbart åromåye-araméer och suryoye-syrier-syrianer.

  Termen syria och syrier

                      Varifrån termen Syria och syrier kommer är av mindre betydelse, eftersom allt tyder på att syrianerna/assyrierna är araméer historisk, språklig, kulturell  och nationell. Troligen härstammar termen från Sur, en stad i det gamla Libanon. Namnet anges också på flera arameiska konungar.Under den hellinistiska tiden började grekerna kalla området Vepia, Syria istället för Aram och befolkningen syrier istället för araméer. Detta hände i samband med Gamlatestamentets översättning till grekiska på 300-talet f. Kr. Med andra ord det var  grekerna som gjorde syrianernas historia komplicerad. Så småningom började araméerna själva kalla sitt land både Aram och Syria, tills namnet Aram försvann. I faktalitteratur används termerna som synonymer.                                        

                      Termen "syrier" bör syfta enbart på det syrianska folket, därför att Syrien kallas efter  araméerna-syrianerna. Det är historiskt riktigt på svenska att använda termen "syrier", trots att det är inte bearbetad.De muslimska medborgarna i Syrien härstammar inte från de första invånarna i Syrien, dvs araméerna, utan dessa är araber eller andra muslimska folkslag som invandrat till syrianernas land.I occendentalisk litteratur om syriansk historia kallas där syrianerna för araméer och syrier. Med benämningen "araméer" som nämns oftare i litteratur skulle syrianer känna direkt samhörighet med sina rötter. I Tyskland t. ex. kallas syrianerna där "Christliche araméer", kristna araméer.

Bekräftelser om  vårt härkomst och termen Aram och Syrien som synonymer.

1. a)Den syrianska drottningen Zenobia (267-272 e. Kr.) av Palmyra nämns hon i boken "Palmyra"  på sid 50, att hon var arameiska till börden.

b) I samma bok på sid. 53 omnämns hon som den syriska drottningen.

2.a) I Människans väg till Kulturen på sidan 148 bekräftas att Syrien var araméernas land.

Beskrivning: Arameiska kungarikena i Syrien.

Följande bekräftelser är hämtade direkt ur Illustrerat Bibellexikon band 3.

3. a) Sidan 4641: "Reson gjorde sig till herre över Damaskus och grundade ett betydande syriskt rike.

 b) På sidan 2302 hittar vi följande beskrivning på araméernas land: Hasael, en av de mäktigaste härskarna i det gamla Aram.

Historiker

                   Falsarium av historia avslöjas teorierna för eller senare.Ett exempel på det är Hanry Layards teorier om syrianska nestorianer som han betecknade de som assyrier. Ämnet behandlas längre fram i artikeln. Hans teorier om syrianska nestorianer är så primitiva att ingen historiker anammar de idag. De tre västerländska historiker som är välkända för syrianer och är experter på syrianerna historia och språk är tyske professorn Otto Jastrow, Docent Bengt Knutsson och Ingmar Karlsson. Dessa hävdar inget annat än arameisk om syrianernas och de s.k. assyriernas härkomst. Otto Jastrow, expert på semitiska språk föreläste för syrianer om deras språk och historia vid sin besök hos Syrianska Riksförbundet march månad 1983. Jastrow medvetandegjorde oss att både vårt språk och härkomst är inget annat än arameisk.Decent Bengt Knutsson hävdar att syrianernas/assyriernas härkomst är arameisk i sina artiklar. Samma bekräftelse anges av Ingmar Kralsson i "Korset och Halvmånen" och i hans föreläsningar.  

                      Fysisk kännetecken

                      Ett annat exempel som bra bevis på att syrianerna/assyrierna är araméer,  är dagens två första genarationers kroppsbyggnad och ansiktform. Dessa i gemförelse med samma genarationer med dem araméer som bosatte sig i Kanaans land, israelerna. Kaanans araméer fortlever och har idag ett eget stat men håller vid sina traditioner.

  Kristna araméer

                      Efter det att syrianerna konventerat tidigt till kristendomen har de bevarat sin iden-ditet och särart i århundraden i sin kyrka. Syrisk-ortodoxa kyrkan har varit väl medveten om sin idenditet under all dess långa historia. Det är sällsynt att hitta i litteratur om dess historia en annan benämning än arameisk om kyrkans språk och dess medlemmars idenditet. Syrianerna har varit och är stolta över sina förfäder, konungar som författare eller poeter och utgör EN KRISTEN ARAMEISK NATION.

  Kaldeiska araméerna

                     Litteraturen bevisar ofta att kaldéerna är de araméer som slog sig ned i Babylonien på 900-talet f. Kr. Vi kan läsa  denna bekräftelse i flera uppslgsverk.

1. Människans väg till kulturen sid 148: "Kaldéerna var en gren av semitiska araméerna, som från början kan ha hållit till i den allra sydligaste delen av det gamla sumer; men på 600-talet satt det kaldéiska kungar i Babylon".

2. Bra böckers lexikon band I, under rubrik araméer: I södra Irak infiltrerade araméerna fredligt och utgjorde under namnet kaldéer det dominerande befolknings elementet".

3. Världshistorien i årtal sid 16: Till araméerna hör i öster kaldéerna, som slår sig ner i Sydbabylonien.

På hebreiska kallas kaldéerna"Kas´dem" och nämns i första Mos. 22:22 "Kesed".

                    Trots övergripandet av befolkningen i Babylonien utgjordes av araméer hade de inte styret i landet före 630-talet f. Kr. År 626 f. Kr. under ledning av den arameiske ståthållaren Nabopolassar tog de makten i Babylonien. Medan Nabopolassar (626-605) blir erövraren av Babylonien blev Nabukadnesar II (605-562) grundaren av det Nybabyloniska riket och upprättade ett stort välde. Nabukadnesar var en skicklig diplomat och fick hela riket att blomstra. Han byggde ut Babylonien: processionsgatan,storaporten, centralhelgedomen Esangila (templet där huvudet höjs) med trapptornet Etemenanki (templet med himmelens och jordensgrundval, det sägenomspunna Babelns torn, 90 m högt). Nabukadnesars efterföljare Neriglissar (559-556) utvidgade det babyloniska väldet i Anatolien ända fram till Lydiens gräns. Under ledning av den siste arameiske konungen Nabuaid (555-539) av Babylonien öppnades landets portar för persiske Kyros.Trots det, bevarades det arameiska språket sitt ställning som rikets officiellt språk.De persiska kungarna skrev sina brev på arameiska (riksarameiska). Nabinaid ägnade sig åt en religiös politik istället för den millitära. Detta förklarar kanske varför araméerna i Babylonien förlorade sin självständighet efter en kort tid. Alla fynd man har gjort i Babylonien härstammar nämligen från de arameiske konungarnas tid.

                      Kaldeiska araméernas största antal finns idag i Irak. De utgör tillsammans med   syrianerna och nestorianerna den kristna minoriteten. Som taladspråk använder kaldéerna östarameiska (urmia dialekten). Litturgi språket är den samma som syrisk-ortodoxa kyrkans klassisk arameiska (k´thobonoyo). På grund av kaldéernas arameiska härkomst, vilka utgör en gren av den arameiska nationen, bör de därför kallas på "kaldoye åromåye-kaldeiska araméer".

   Nestorianerna-östsyrianerna

                      Nestorianerna är de syrianska anhängarna till Nestoriusläran, den grekiske patriarken som anammade tvånatursläran (diofysitism-Jesus är Jesus, Gud är Gud) på 300-talet. Nestorius uteslöts när hans kätterska lära togs upp på kyrkomötet i Efesos år 431 och därfeter landförvisades han. Efter 43 år antog hans anhängare den nestorianska läran. Detta skedde i en synod i Seleukia-Ktesifon vid nedre Tigris i Mesoptamien år 484. Under 1830 -och 40-talet kom den engelske arkeologen Henry Layard till de trakterna i Mesopotamien där syrianska nestorianer bodde. Syftet med hans resor var att hitta fynd till de utdöda gamla assyrierna.

                      När han hittar syrianska nestorianerna i dessa områden trodde han sig att dessa ut-gjorde det gamla assyriska folket som utplånades för 1230 sedan.Efter hans resor spred han uppgifter i Europa att han hittat efterkommande till det assyriska folket.Enligt Layards fel-aktiga teorier om att assyrierna ej utplånades av kaldéerna (Babyloniens araméer) och mederna utan kunnat rädda sig upp i bergen bevarat sin idenditet och särart genom att övergå till kristendomen.

                      Layards idéer anammades sedermera av de missionärer från den angliganska och den amerikanska presbyterianska kyrkan som var verksamma i Orienten. På felaktiga historiska grunder propagerade dem tesen att de kristna utgjorde en överlevande del av det utdöda assyriska folket. Både de kaldéerna och nestorianerna avvisade allt tal om en assyrisk idenditet såväl på kyrkopolitiska som på rent politiska grunder. På 70-talet kom således denna tanke att återanvändas hos nestorianerna i USA.

   Östsyriska kyrkan

                      I början av 300-talet hade en biskop organiserat en kyrka i Seleukia-Ktesifon i Mesopotamien, vilket den östsyriska kyrkan  härstammar ifrån. Efter det att kyrkan antog den nestorianska läran påbörjade sin missionsverksamheten bland hunnerna i Bakterien mellan Afghanistan och Sovjetunionen och kurderna. Från mitten av 500-talet började östsyrianska (nestorianska) handelsmän som uppträdde som missionärer sprida den nestorianska läran längst sidesvägen. År 635 kom den förste östsyrianske missionären till Kinas huvudstad. Hans missionverksamhet var framgångsrik och referenserna till syrianska kristna i finns i kejsarliga edikt från åren 683, 745 och 945. Vittnesbörd och predikningar av syrianska kristna utgör ett monoment med arameisk och kinesisk inskrift som hittades 1625 i Sinanfu.Det hade rests år 781 till åminnelse av den östsyriska kyrkans årliga synod. Av detta framgår att det då fanns östsyriska kyrkor i alla provinshuvudstäder i Kina.

                    På 840-talet avskaffades de främmande lärorna i Kina. Detta drabbade även östsyriska kyrkorna.Dessa plundrades och skövlades. Enligt syrianska historiker fanns det år 980 inte längre några östsyrianer i Kina. De nestorianska missionärerna fann vägen även till Japan och lyckades fånga kejsarinnans intresse på 700-talet, vilket ledde till att hon störtades och hennes fall blev slutet för den östsyriska kyrkan i Japan.

                   Östsyriska kyrkan levde kvar i Centralasien. År 780 hade vignurturkarna bett den östsyriska kyrkans patriark att sända dem en metropolit. Vilket han gjorde och en stor del av stammen övergick till kristendomen. Östsyrianerna hade vid 790-talet etablerat sig som affärsmän och missionärer i Punjab, Kerala i sydvästra Indein, i San´a i Jemen samt på ön Socotra i Indiska oceanen. I de första 20 åren av 780-talet utnämndes över 80 biskopar i Asien. Missionärerna fick nya framgångar. År 1009 övergick 200 000 av Mongoliets befolkning till den östsyriska kyrkans tro.Till och med Djingis Khans son var gift med en östsyrianska vid namn "Turakina" och hon styrde det mongoliska väldet några år efter sin makes död.  Europeiska resenärer i början av 1300-talet nämner stora östsyriska samfund inte bara i Turkestan utan så långt österut i Manchuriet, Korea, Jinjiangfu och i Quanzhou i Fujian-provinsen i sydöstra Kina.

                   Under hela kyrkans missionsverksamhet levde dess medlemmar i Mesopotamien som var centrum för kyrkan, problemfritt med den nya religionens (islam) anhängare. Syrianerna var utbildningsmässigt klart överlägsna sina muslimska grannar. Syrianerna var verksamma som läkare, apotekare och vetenskapsmän vid hovet, dels dominerade de bank -och handels-väsendet. Syrianska lärda översatte under 800- till 1000-talet klassiska arameiska och grekiska verk till arabiska.

                    Under 1300-talet skedde en snabb islamisering av Centralasien och de syrianska för-samlingarna dog inom kort av några få genarationer.Vid 1300-talets slut drabbades den av en katastrof från vilket den aldrig kunnat återhämta sig. Östsyriska kyrkan blev nu nästan helt utplånad

                    Efter 1110 år övergav den östsyriska kyrkan nestoriusläran (diofysitism) i ett kyr-komöte 23 juni 1994 i Wien och antog syrisk-ortodoxa kyrkans treenighets formuleringen (monofysitism).  Den kvarleva av östsyriska kyrkan som finns i dag använder klassisk arameisk som kyrkospråk. Nestorianska kyrkan i Irak är uppdelad i olika fraktioner som bekämpar varandra enligt Ingmar Karlssons "Korset & Halvmånen".

                   På grund av sin arameiska härkomst såsom kaldéerna bör de därför kallas på "suryoye madunhoye-östsyrianer" och deras kyrka bör kallas "Hito suryeyto madinhayto-Östsyriska kyrkan". Nestorianerna talar en arameisk dialekt (östsyriska), dock inte assyriska såsom många tror och kallar.Det finns inget assyrisk språk idag. Därför bör man påminna den lilla skara på nestorianer i Sverige om deras arameiska härkomst och att de talar en arameisk dialekt.

Maronitiska kyrkan

                   Den maronitiska kyrkan är en gren av de syriska kyrkorna och kan indirekt härledas till de tidiga kyrkorna på 300-och 400-talet. Den grundades i Wadi Nasara i Syrien av syrianer. Efter kyrkomötet i Chalkedon år 451 ställde sig martonitiska munkar på kejsarmaktens sida och fick stort stöd från Konstantinopel. Redan 452 lät kejsaren Marcianus bygga Maron klostret och den kyrkan växte i Syrien. På 630-talet drog maroniterna sig från Syrien söderut mot norra Libanons bergstrakter. 56 år senare fick de sin första Patriark. Men det tog 400 år (1096-1254) innan kyrkan kunde nå sin höjdpunkt. Från och med 1624 öppnades en lång rad av maronitiska skolor i Libanon.

Striderna i Libanon

                   Från mitten av 1840-talet förekom ständigt oroligheter i Libanon. Efter det långt innan druserna gjorde intrång i landet fick sina konsekvenser år 1860, då krig utbröt mellan maroniterna och druserna. Dessa strider fick sin följd år 1982, då 10 000  stupades och 560 kyrkor och 42 kloster förstördes, striderna upphördes då en fransk styrka landsattes i Libanon. Under första världskriget hamnade landet under turkisk styre som ledde till katostrofala följder. Mellan 1914 och 1917 beräknas omkring 100 000 kristna ha dött.Berget Libanon förlorade nästan 25 procent av sin befolkning. Efter det ottomonska väldets fall blev nu Libanon ett fransk mandat.

                   Libanon fick sin självständighet 1943. Det tog 32 år innan det långa kriget gav sitt utbrott. Oroligheter och strider ledde våren 1975 till fullt inbördeskrig och Libanon utvecklades till ett slagfält där alla konflikter och maktkamper i Mellanöstern utkämpades. Efter 15 års inbördeskrig, allas kamp mot alla, förvandlades Libanon som kallades "Mellanösterns hjärta", till en "spökstad". Från och med 1990, då striderna upphört mer eller mindre börjar Libanon byggas upp på nytt från ruiner.

                  Medan syrianernas historia är skriven med svärd har Libanons historia skrivits med terror. Den maronitiska kyrkan är den största i Libanon, eller Aram Soba som landet kalla-des på araméernas tid. Libanons byar behåller fortfarande sina arameiska namn. Kyrkans medlemmar utgör mer än hälften av de kristna i Libanon. Omkring 15 000 av Libanons befolkning är syrianer. Före inbördeskrigets utbrott 1975 var antalet syrianer i Libanon 50 000.De flesta av de utvandrade i samband med inbördeskriget till Syrien, USA och Europa. Som liturgispråk använder den maronitiska kyrkan klassisk arameiska (k´thobonoyo). Det var detta språk som maroniterna ville göra år 1936 till landets nationalspråk. 

Källförteckning: 

Araméernas folkvand;  Svenskt Bibliskt Uppslagsverk.

Exilen; I utlandet Sverige, SSjuni 1976, Kurder  SIV 1986.

Syria, syrier; Tidskriften Aram nr. 3-4,  SAF  (Syrianska Akademikernas Förbund)  winter 1992

Kaldeiska aram; Tidskriften Aram  nr 7, SAF summer 1994.

Nest-Östsyrianerna;  Korset och Halvmånen, Ingmar Karlsson 1991.

Maroniterna;      Korset och Halvmånen, Ingmar Karlsson 1991, Mellersta Östern, SIV juni 199.

Aram Baryamo

 | Start |

Artiklarna som publiseras på denna sida representerar enbart dess författares åsikter och inte webmaster åsikt