DEN ARAMEISKA GUDINNAN                      

 

                                DERKETO !

Aram Baryamo

Bland de alla gudar araméerna haft vet vi mest om guden HADAD och hans gemål gudinnan DERKETO. Myten om DERKETO kan vi finna skriven i klar text, tack vare de gamla arameiska-syrianska författarna. Det som följer här handlar om den arameiska fruktbarhetsgudinnan enligt olika författare. I litteraturen omnämns DERKETO som syriska (syrianska) gudinnan. Romarna kallade henne Dea Syria, vilket betyder syrianernas gudinna. Kulten av DERKETO var vida sprid i stora delar i Främre Orienten. Hera identifierades med Derketo och fick stor betydelse också i det seleukudiskariket. Derketo var himmelsgudinna men också alstringens gudinna; jordens fruktbarhet och djurens och människornas fruktsamhet låg under hennes departement. Hennes älskade Tammuz som årligen dör och åter blir levande, var i princip själva naturen med dess ständiga växling mellan vissnande och pånyttfödelse. Duvan hörde till hennes attribut och fiskar hölls heliga för hennes räkning. Dem betraktades som gudomliga och man avstod från denna föda. Duvor var en symbol för kärleksguden. Fiskar var som en symbol för fertilitet och livets vatten. Derketo hade andra namn på arameiska, kallades även Ataratheh eller Taratheh. Derketo var till hälften människa och till hälften fisk. Den kända Sjöjungfrun skepnaden kommer ursprungligen från myten om den arameiska gudinnan. Hos grekerna kallades han Atargatis, Astarte eller Anat. Namnet Atargatis härstammar ur arameiskans Atarátheh. Grekernas Hera var identisk med araméernas Derketo. DERKETO var gemål för HADAD, araméernas främste gud: stormens-, regnets-, blixtens och åskans gud, fruktbarhetsguden.

                                            Myten om den arameiska gudinnan Derketo!

Följande skriver författaren Diodoros från första århundradet f Kr om gudinnan: “Hon tänktes ha en fisks kropp men en kvinnas huvud”. Orsaken till detta berättar han att hon gripits av en förtärande passion för “en fager yngling” och gav sig åt honom. I skam över sin okyskhet hade hon sedan dödat honom. Det flickebarn hon sedermera födde lät hon sätta i öknen och själv kastade hon sig i en sjö, varvid hennes kropp fick en fisks skepnad. Därför, säger Diodoros, betraktar syrierna (syrianerna) fiskarna som gudomliga och avstår från denna föda.

Om det utsatta barnet berättas det på ett förunderligt sätt blev omskött av de duvor som hade sina bon bland klipporna där i öknen. De flög till närmaste bosättning och hämtade i sina näbbar mjölk och annat närande från djurfållan. När flickan var ett år upptäcktes hon av några herdar, vilka lämnade henne till förvaltaren av de kungliga hjordarna, en barnlös man som tog väl hand om henne och gav henne den bästa uppfostran. Hon kallades Semiramis, säger Diodoros, efter det ord som på syriernas (syrianernas) språk betyder “duva”. Sedan dess, tillägger han, anses duvorna gudomliga av alla som bor i Syrien (Aram)”.

Komentar: Semiramis är det samma som Shamiram. Shami-ram är ett arameiskt namn och kommer från ordet Shami. Det finns olika sorters duvor i Mellanöstern, och en sort av dem är Shamiye. På grund av deras smala och långa kroppsform kallas de Shamiye. När Diodoros säger att Semiramis betyder duva syftar han på en sorts duva. Han använder det grekiska namnet Semiramis för flickebarnet medan det arameiska är Shamiram. Vill tillägga att Semiramis eller Shamiran som nämns i myten har inget med drottning Shamiram att göra.  

  

Derketo, till hälften människa och till hälften fisk.

Den kända Sjöjungfru skepnaden kommer ursprungligen från myten om den arameiska gudinnan

 

Den arameiske författaren Lucianos berättar om Derketo

Från det andra århundradet e Kr ger det arameiska författargeniet Lucianos (125-180 e Kr) från Samosata en utförlig beskrivning av såväl templet som kulten om den arameiska gudinnan: “Templet glänste av guld och doftade av rökelse, säger Lucianos. Dess rikedomar emanerade från den stora mängden pilgrimer, som inte bara kom från Aram och Beth Aramaya, (Tvåflodslandet) utan även från Sicilien, Fenicien och Arabien, ja rentav från Egypten och Etiopien. Tama lejon, björnar och örnar gick omkring på tempelgården. Kulten hade en tygellös prägel, med vilda danser till musik från flöjter och tamburiner. Iförda av en speciell klädnad frambar pilgrimerna rituella offer till ackompanjemang av backantiska melodier. Vid templets ingång stod två höga kolonner av trä, vilka i varje fall Lucianos såg som fallossymboler. Två gånger om året klättrade en man med ett rep om midjan upp på en av dem så som man klättrar uppför en palmstam; pelarna var försedda med någon sorts utsprång. Han stannade sedan där uppe i sju dagar under ständig åkallan. Att bönerna inte avbröts var tydligen av vikt, ty som en påminnelse om sina plikter och för att inte frestas att falla i sömn hade han sällskap av en skorpion. Helt nära templet fanns en sjö eller en damm med stora fiskar helgade åt gudinnan. De åts aldrig. En del var så tama att de kom när man kallade på dem. Huruvida de matades med kikärter förtäljer Lucianos inte men väl att det mitt i sjön stod ett altare, till vilket gudinnans tillbedjare simmade ut för att där utföra religiösa ceremonier”.

Xenofon (c:a 430-359 f Kr) berättar i Anabasis hur den persiske kungen Kyros expeditionen nådde fram till floden Chalys i Aram och att där fanns fullt av “stora, tama fiskar”, som syrianerna höll heliga och som man inte fick ofreda, liksom inte heller duvorna där”. Chalys är dagens Quwaiq vid Aleppo. Åtta mil därifrån i riktning mot Eufrat låg vid den tiden orten Mabbog, dagens Manbidj, den heliga staden. Kulten av Derketo spreds även i det grekiska och romerska världen samt i det Seleukidiska riket.

Liknande sjöar med heliga fiskar fanns på många håll i Aram/Syrien, Mindre Asien och Israel och även vid Atargatis templet på ön Delos. Vid floden Balihks huvudkälla, Ain-al-Arus, fem mil söder om Urhoy, fanns för övrigt fortfarande en sådan sjö med sakrosankta fiskar. Den kallas Ain Khalil ar-Rahman, Den Barmhärtiges Väns Källa, och förknippas således även den med Abraham. Abrahams fiskar var i själva verket den arameiska gudinnans.  

Strabon, som levde vid tiden för Kristi födelse, talar förundrande om Urhoys heliga sjöar. Intill dessa stod redan ett stort altare. Förmodligen mot slutet av 100-talet e Kr byggdes där i närheten av staden den första kyrkan. Avståndet mellan Manbidj som låg nordost om Aram och Urhoy är duvvägen bara tio mil. Efter det att den välkände arameiske konungen Abgar V av Urhoy konventerat tidigaste till kristendomen förbjuder han vissa rutealer med uppmaningen att hugga handen på den som överskrider förbudet. Både naturgeografiskt och kulturhistoriskt tillhör Urhoy (dagens Urfa i Turkiet) arameernas-syrianernas klassiska land, Aram/Syrien.  

 

Enligt nunnan Aetheria, som kommit ända från dagens Spanien på vallfart till trons heliga orter omkring år 400 och trots att kristendomen blivit den dominerande trosuppfattningen hävdar hon följande: ”Fiskarna simmade i sitt källvatten, glänsande och välmående”. Vad Aetheria inte berättar är om fiskarna då ännu betraktades som heliga, men det är troligt, för traditioner av den arten brukar ha en stark folklig förankring och i andra sammanhang levde ett otal hedniska föreställningar kvar. En engelsman, Fredrik Walpole, vid mitten av 1800-talet sa att DERKETO ännu dyrkades på sina håll i området kring Kilis, en liten stad knappt sex mil norr om Aleppo. Med karparnas härlighet förhåller det sig i själva verket annorlunda än vad som hävdas i Urhoy (Urfa). DERKETOS namn har för länge sedan glömts i Urfa, men hennes karpar göds. Och dottern Semiramis äras omedvetet av de män som på takterrasserna lockar duvorna till sig.

 

Källa: 1) Från Ararat till Eufrat, sd 61-62  -

           2) Forntida religioner i Mellanöstern, kap. “araméernas gudar”.