| Länkar | Kontakta Oss |

 

Läs mera

 

 

 

 


DEN ARAMEISKA GUDINNAN

DERKETO

Av de alla avgudar araméerna haft vet vi mest om åskguden HADAD och gudinnan DERKETO. Myten om Derketo kan vi finna skriven i klar text, tack vare de gamla arameiska och grekiska författarna. Den arameiska gudavärlden har inte haft något större betydelse för oss då vi antog kristendomen som religion. Det är viktigt att vi vet hur våra förfäder levde före kristi födelse och hur deras filosofi om världen omformades. Att lyfta fram och lära känna en gammal kultur som är okänd för oss nu innebär det inte att vi vänder oss från vår nya kultur eller och börjar tillämpa den gamla.

Studerar man de gamla grekernas och romarnas gamla värld finner vi ett stort arkiv om deras gamla kultur. Detta för att öka kunskapen hos sina efterkommande om hur deras förfäder levde och inte för att återtillämpa den gamla religionen. Vi måste också vara öppna för kunskap och inte fästa oss vid bara ett ämne, då risken för assimilering kan vara påtaglig. Vi måste LÄRA och KÄNNA till vår historia enda från dess begynnelsen.

Denna myt som följer här handlar om den arameiska fruktbarhetsgudinnan DERKETO enligt olika författare. I litteraturen betecknas DERKETO som syriska gudinnan. Vid den tiden då dessa författare levde var benämningen syrier lika brukbar som benämningen aramé.

Kulten av DERKETO var vida sprid i stora delar av Orienten. Gudinnan symboliserade fruktbarhet och hade en fisks skepnad, till hälften människa och till hälften fisk. Skepnaden av sjöjungfrun kommer egentligen från myten om den arameiska gudinnan. DERKETO var Hadads gemål, araméernas främste gud, åskans- och blixtens gud. Duvan hörde till Derketos attiribut, fiskar hölls heliga för hennes räkning, och betraktades som gudomliga och man avstod från denna föda. Grekerna kallade henne Astarte och romarna Dea Syria, vilket betyder syriernas gudinna.

Myten om gudinnan

Följande berättar författaren Diodoros från första århundradet efter Kristus om gudinnan DERKETO: "Hon tänktes ha fiskkropp men en kvinnas huvud". Orsaken till detta berättar han att hon gripits av en förtärrande passion för "en fager yngling" och givit sig åt honom. I skam över sin okyskhet hade hon sedan dödat honom. Det flickebarn hon sedernera födde lät hon sätta i öknen och själv kastade hon sig i en sjö, varvid hennes kropp fick en fisks skepnad.

Om det utsatta barnet berättas det på ett förunderligt sätt blev omskött av de duvor som hade sina bon bland klipporna där i öknen. De flög till närnaste bosättning och hämtade i sina näbbar mjölk och annat närande från djurfållan. När flickan var ett år upptäcktes hon av några herdar, vilka lämnade henne till förvaltaren av de kungliga hjordarna, en barnlös man som tog väl hand om henne och gav henne den bästa uppfostran. Hon kallades Semiramis, vilket på arameiska betyder "duva". Sedan dess, tillägger han, anses duvorna gudomliga av alla som bor i Syrien.

Lukianos berättar om Derketo

Från det andra århundradet berättar den arameiske författargeniet Lukianos från Samasota "kulten om den arameiska gudinnan: Templet glänste av guld och doftade av rökelse. Dess rikedomar emanerade från den stora mängden pilgrimer, som inte bara kom från Syrien och Mesopotamien utan även från Sicilien, Fenicien och Arabien, ja rentav från från Egypten och Etiopien. Tama lejon, björnar och örnar gick omkring på tempelgården.

Kulten hade en tygellös prägel, med vilda danser till musik från flöjter och tamburiner. Iförda av en speciell klädnad frambar pilgrimerna rituella offer till ackompanjemang av backantiska melodier. Vid templets ingång stod två höga kolonner av trä, vilka i varje fall Lukianos såg som fallossymboler.

Två gånger om året klättrade en man med ett rep om midjan upp på en av dem så som man klättrar uppför en palmstam; pelarna var försedda med någon sorts utsprång. Han stannade sedan där uppe i sju dagar under ständig åkallan. Att bönerna inte avbröts var tydligen av vikt, ty som en påminnelse om sina plikter och för att inte frestas att falla i sömn hade han sällskap av en skorpion. Helt nära templet fanns en sjö eller en dam med stora fiskar helgade åt gudinnan. De åts aldrig. En del var så tama att de kom när man kallade på dem. Huruvida de matades med kikärter förtäljer Lukianos inte men väl att det mitt i sjön stod en altare, till vilket gudinnans tillbedjare simmade ut för att där uttföra religiösa ceromonier.

Redan Xenofon (c:a 430-359 f Kr) berättar i Anabasis hur den persiske kungen Kyrosexpeditionen nådde fram till floden Chalys i Syrien och att där fanns fullt av "stora, tama fiskar, som syrierna höll heliga och som man inte fick ofreda, liksom ej heller duvorna där". Chalys är dagens Quwaiq vid Aleppo. Åtta mil därifrån i riktning mot Eufrat låg vid den tiden orten Mabbog, dagens Manbidj. Kulten av Derketo, som av grekerna identifierades med Hera, fick stor betydelse också i det Seleukidiska riket. Mabbog döptes av Seleukos I om till Hierapolis, vilket betyder helt enkelt "helig stad".

Liknande sjöar med heliga fiskar fanns på många håll i Syrien, Mindre Asien och Palestina och även vid Atargatistemplet på den grekiska ön Delos. Vid floden Balihks huvudkälla, Ain-al-Arus, fem mil söder om Urfa, finns för övrigt fortfarande en sådan sjö med sakrosankta fiskar. Den kallas Ain Khalil ar-Rahman, Den Barmhärtiges Väns Källa, och förknippas således även den med Abraham. Abrahams fiskar var i själva verket den syriska gudinnans.

Den antike geografen Strabon, som levde vid den tiden för Kristi födelse, talar förundrande om Urhais heliga sjöar. Intill dessa stod redan under hellenistisk tid ett stort altare. Förmodligen mot slutet av 100-talet e Kr byggdes där i närheten av staden den första kyrkan. Avståndet mellan Manbidj och Urhai är duvvägen bara tio mil. Både naturgeografiskt och kulturhistoriskt hör Urfa till syrianernas klassiska land, Syrien

Enligt nunnan Aetheria, som som kommit ända från dagens Spanien på vallfart till trons heliga orter omkring år 400 och trots att kristendomen blivit den dominerande trosuppfattningen hävdar hon följande: Fiskarna simmade i sitt källvatten-glänsande och vällmående. Vad Aetheria inte berättar är om fiskarna då ännu betraktades som heliga, men det är troligt, för traditioner av den arten brukar ha en stark folklig förankring och i andra sammanhang levde ett otal hedniska föreställningar kvar. En engelsman, Fredrik Walpole, vid mitten av 1800-talet sa att DERKETO ännu dyrkades på sina håll i området kring Kilis, en liten stad knappt sex mil norr om Aleppo.

Med karparnas härlighet förhåller det sig i själva verket annorlunda än vad som hävdas i Urfa. DERKETOS namn har för länge sedan glömts i Urfa, men hennes karpar göds. Och dottern Semiramis äras omedvetet av de män som på takterraserna lockar duvorna till sig.

Källa: 1) Från Arafat till Eufrat 2) Forntida religioner i Mellanöstern

Aram Baryamo

 | Start |

Artiklarna som publiseras på denna sida representerar enbart dess författares åsikter och inte webmaster åsikt