Medlemsavgifter och bidrag

Mål och Syften Artiklar Politik SpråkHistoria Konst och Kultur Historiska Bilder

Arkiv  | Länkar | Kontakta Oss |

ARAMÉERNAS SPRÅKLIGA IDENTITET

 

   OTTO JASTROW

Professor vid Tallinn Universitet i Estland

Aram Baryamo

Otto Jastrow är en av världens största kännare av det arameiska språket. Jastrow skrev redan år 1967 en avhandling för den Nyarameiska dialekten i Midin, ”Fonetik och Grammatik” och 1992 publicerades hans ”Lärobok i Turoyo-språket”. Följande tre textdelar är hämtade ur den enastående tidskriften ”Kifå Magazine”. På grund av hans så betydelsefulla kunskaper om det arameiska språkets ”vara eller icke vara” så har jag flyttat hit alla tre delarna för att dela till er av hans kunskaper om det arameiska språkets räddning.

Om den talade arameiskans historiska bakgrund säger han: Turoyo är ett av de moderna arameiska språken, som har bildats genom en språkutveckling från den äldre arameiskan och kan betraktas som ett språk och inte som en dialekt.

Han är fokuserad främst på den talade arameiskan och säger: Rädslan för att Turoyo-språket och många andra nyarameiska dialekter kan komma att försvinna är mycket berättigad… Men det finns ett litet hopp om att Turoyo-språket kanske kan räddas med bestämda gemensamma latinska bokstäver via Internet.

 Den arameiska skriften, Sertoskriften, är inte lätt att använda med de elektroniska medierna. Men man skulle kunna ge ut litteratur på Turoyo-språket med både latinska- och arameiska bokstäver. Det skulle underlätta för alla arameiska talare att kunna läsa och samtidigt skulle man bevara arameiska skriften och rädda Turoyo-språket.

Turoyo-språket skulle kunna lämna Internets dolda värld och bli ett riktigt språk – ett språk som kommer att garantera identiteten för Araméerna i framtiden, säger Professor Jastrow.

                       ---------------------------------------------------------------------------------------------------------                                               (del 1)

     Modern Arameiska är den moderna formen av Arameiska som var – fram till begynnelsen av den islamiska eran – ett av de största språken i Mellanöstern. Efter islams intåg började Arameiska att försvinna stegvis och det kunde enbart överleva i några delar i periferin (området). Fram tills mitten av 1800-talet så trodde man att Arameiska var ett utdött språk och enbart från denna halva av 1800-talet och framåt så började man undersöka den moderna Arameiskan och dess dialekter, och denna process är fortfarande igång. En helt ny disciplin - Neo-Arameiska studier – har uppkommit och blomstrar för närvarande som aldrig förr. Samtidigt så kan Neo-Arameiska höras nästan över hela väst-världen. I större studier i Centraleuropa och Skandinavien så hör man ofta den Neo-Arameiska dialekten från Turabdin, Suryoyo, medan i England och Nordamerika så dominerar olika varianter av Neo-Armeiska såsom Asuri eller Felliti.

     De som talar Neo-Arameiska är emigranter som blev tvungna att lämna deras hemländer och nu är spridda över hela västvärlden. Deras tragedi är att de inte längre kan lita på ett distans hemland som bevarar kulturen och språket – det finns inte längre hemland. Dem är emigranter vars ursprung inte längre existerar. Detta är ett stort hot mot överlevanden av Neo-Arameiska. Överlevanden av språket är en förutsättning för att Neo-Arameiska grupper skall bevaras som en etnisk grupp, som Araméer. När de har förlorat sitt språk så kommer de inte längre vara Araméer utan blir Tyskar, Svenskar, Holländare eller Amerikaner. En eller två generationer efter att ha förlorat sitt språk så kommer de bara minnas att de var Araméer och att de hade en annan kultur, men detta kommer vara något som tillhör det förflutna.

     Jag kommer i följande diskussion att tala om det språk som är vanligast i Centraleuropa, Turoyo. Tiden räcker inte till för att tala om de andra Neo-Arameiska språken som vi har idag. Turoyo är som vi har sagt det språk som talas av de kristna från Turabdin i Sydöstra Turkiet.

                     Turoyo talades på ett väldigt kompakt område och har bara små                 variationer. Därför så kan Turoyo betraktas som ett språk och

inte som en dialekt.

     Det har, dessvärre, en defekt och ett stort tillkortakommande som skiljer det från de andra språken: Turoyo har alltid varit ett talat språk. Det var och är fortfarande ett oskrivet språk utan något alfabet, grammatik och litteratur.

      Det finns många anledningar till att Turoyo aldrig blivit ett skrivet språk. I hemlandet, Turabdin, så var dem flesta analfabeter. De som studerade vid de Syrisk-Ortodoxa Klostren lärde sig att läsa och skriva den klassiska Syrianskan – Kthobonoyo. Sedan mitten av 1900-talet så har fler och fler barn åkt till regeringens skolor för att lära sig statens officiella språk – Turkiska, medan Turoyo förblev enbart det talade språket.

     När det Turoyo-talande folket kom till Europa så hade de friheten att praktisera deras religion och traditionella seder – och de många kyrkorna som har byggts vittnar om denna frihet. De hade också fått friheten att skriva och undervisa deras egna språk, om det bara hade varit ett skrivet språk – men tyvärr så var det inte det. Således blev det enda språk som de kunde undervisa utan några restriktioner som i Turkiet, Kthobonoyo – kyrkans språk.

      Här måste vi prata – inte för den första gången – lite om skillnaden mellan Turoyo och Kthobonoyo. Turoyo och Kthobonoyo är två olika språk. De kan jämföras med italienska och latin. Kan vi bevisa att Turoyo och Kthobonoyo är två olika språk? Jag kan inte gå in i detalj på det Arameiska språkets grammatik här, men jag skulle vilja förklara två punkter som visar skillnaden.

      Latin har ingen definitiv artikel - därför kan ordet homo betyda både ”man” och ”mannen”. Italienskan däremot har en definitiv artikel vilket gör det möjligt att skilja mellan uomo ”man” och l´uomo ”mannen”, på samma sätt är det möjligt att skilja på donna ”kvinna” och la donna ”kvinnan”. Samma sak finner vi också med Arameiskan. Ordet gabro på Kthobonoyo kan betyda ”man” eller ”mannen”, på Turoyo skiljer vi på gawro ”man” och u gawro ”mannen”. På samma sätt säger vi atto ”kvinna (fru)” och i atto ”kvinnan (frun)”. Den definitiva artikeln på Turoyo har tre olika former såsom vi ser i följande exempel:

 Muskilin:      bayto             ”hus”               :                     u bayto          ”huset”

Feminin:       qrito              ”by”                :                     i krito            “byn”

    Plural:          ktowe            “böcker”            :                     a ktowe         ”böckerna”

      Detta system liknar det som finns i italienska och tyska. Den definitiva artikeln är en innovation (nyhet, framsteg) i det Arameiska språket. Det fanns inte i den gamla formen av Arameiska till exempel, i Kthobonoyo, men det finns inte heller i andra Neo-Arameiska språk.

    En annan viktigt sak är att verbet får en ny form i dåtid, som bygger på partikeln qtil istället för den gamla qtal-qetlat. Jämför således:

                               Kthobonoyo                      Turoyo                               glos

                                 qatleh                             qtile                                       ”han dödade honom"                                                                                                     

                                 qatlöh                             qtilole                              ”han dödade henne”

                                qtal-ennon                       qtilile                               ”han dödade dem”

                                qtaln(i)                             qtileli                               ”han dödade mig”

     Trots dess tydliga språkliga faktum så finns det dem som fortfarande håller fast vid åsikten att Kthobonoyo och Turoyo är samma språk.

      I dagens värld så har ett språk som inte är skrivet inte någon chans att överleva. Utan skrivet språk så kan det inte bli någon introduktion i skolan, inga böcker eller tidningar och det kan inte finnas någon litteratur. Så länge syrianska (arameiska) folket bodde i Turabdin så behövde de inget skrivet språk eftersom Turoyo lärdes av barnen direkt, det var deras modersmål. Denna situation har förändrats helt när syrianerna (araméerna) från Turabdin kom till Centraleuropa.  Nu blev det nödvändigt att skriva språket, att systematiskt lära barnen och sakta men säkert utveckla en litteratur på Turoyo. Tyvärr så har inget av detta skett. Språkgemenskapen (språksamfundet) blev delad mellan dem som ville skriva Turoyo och de som var emot det.

 På grund av detta så har 40 år – nästan två generationer – gått förlorade utan att man gjort någonting. Det var de som var emot att skriva Turoyo som har ansvaret för att språket nu har blivit utrotningshotat.

      Konstigt nog kanske det kan vara den mest moderna uppfinningen av kommunikation som har gett ett litet hopp för att Turoyo kanske kan räddas. Jag talar nu om Internet. Inte bara att folk skickar e-post på Turoyo, det har också uppkommit flera Internetsidor där folk använder sig av Turoyo för att tala om olika ämnen. Det har dessutom funnits en fortsatt strävan efter att trycka böcker på Turoyo – framallt i Sverige. Den viktigaste personen i detta är Hanna d-Beth Sawote som samlar och ständigt trycker nytt material, både i böcker och på Internet. Han har nyligen börjat översätta på turkiska till Turoyo och har publicerat några verk som har litterär kvalitet som kan anses vara början på en autentisk litteratur.

    Således så utgör Internet inte något hot för Turoyon, paradoxalt nog, utan utgör snarare en chans för den att överleva. Här skapar återigen det historiska misstaget att man inte skapat ett skriftligt språk stora problem. Eftersom det aldrig har funnits ett skrivet språk så finns det heller inte något gemensamt sätt att skriva. Därför skriver alla som de själva vill.

     Det bästa systemet att skriva för närvarande är det som används av Hanna d-Beth Sawote, som bygger på några förslag jag gjorde nästan fyra årtionden sedan. För att kunna skriva Turoyo på ett korrekt sätt så uppfanns några bokstäver som inte finns på ett normalt tangentbord. Men många problem skulle lösas omedelbart om folk utnyttjade möjligheterna som finns i ett normalt tangentbord, det vill säga efter den latinska ortografin. Således är det möjligt att skilja på kayem ”han blev svart” och qayem ”han stod upp” genom att man använder bokstaven q. Således är det också möjligt att använda bokstaven x för att utrycka det första ljudet i xile ”han åt” i motsatts till hule ”han gav”. Bokstaven c i det latinska alfabetet kan uttrycka det första ljudet i ordet cayno ”öga” eller habiri ”de kom in” På samma sätt så förstår inte folk att det är absolut nödvändigt att skilja på det ljudlösa s:et i saleq ”han klättrade” från z:at i zayec ”han blev rädd” genom att använda två olika bokstäver  i det latinska alfabetet: s och z. Det som jag hoppas är att någon form av standardisering kommer att ske och att de ökande Internet aktiviteterna kommer leda till publikationen av fler journaler och böcker.

                     Då kommer Turoyo att kunna lämna Internets dolda värld och bli ett riktigt språk – ett språk som kommer att garantera identiteten för Araméerna i framtiden.

Prof. Dr. Otto Jastrow

 Ur: Kifå Magazine, nr 10     2011

För engelska och tyska se samma nummer av Kifå Magazine.

 ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

(del 2)

HUR KAN DET ARAMEISKA SPRÅKET (TUROYO)

ÖVERLEVA I EUROPA?

FÖRELÄSNING AV OTTO JASTROW Berlin 19 aug. 2008

     Vi lever i den stora språkdödens tid. Fackmän uppskattar, att nu för tiden blir ännu cirka 6000 olika språk talade på jorden, och att detta antal under de nästa 50-100 åren sjunker till hälften, det vill säga under 3000. Av denna utveckling är många små språk drabbade överallt i världen, framförallt de talrika minoritetsspråken.

     Avgörande för språkets överlevnad är inte bara dess storlek och det antal som talar detsamma, utan också dess status. Så blir det etniska språket som modersmål, talat av bara knappt en miljon människor, och alltså främst ett litet språk, men ändå är det inte under överskadlig tid hotat av följaktligen dess ämbets- och regeringsspråk samt undervisningsspråk i skolor, gymnasier och på universitet. Det finns estniska radio- och televisionsprogram, och estnisk press med talrika dagstidningar och tidskrifter, det finns en betydande en estnisk litteratur, det finns opera, teater, biografer etc. etc. Ju färre av dessa slags statusfördelar ett språk besitter, eller annorlunda uttryck, eller annorlunda uttryckt, ju färre politiska rättigheter dess brukare har, desto starkare är detta språks överlevnad hotad.

     Detta sammanhang måste vi hålla för våra ögon när vi vill prata om denna kvälls frågeställning, nämligen: hur kan modern Arameiska (Turoyo) överleva i Europa? Först måste vi noggrannare definiera ämnet. Vad är Arameiska, vad är Turoyo?

      Det Arameiska språket hör till mänsklighetens äldsta språk och är sedan 3000 år förekommande i Främre Orienten. Tills Islams tillkomst var det i Främre Orienten det mest spridda språket, det var ett kristet kultur- och bildningsspråk med en rik litteratur. Med början av den islamiska eran började för kristendomen i Orienten – och med följd av detta också för det Arameiska språket – en nedgångs tid, som fortfarande pågår. Ja, just i vår tid skärps trycket i den islamiska världen på de kvarvarande kristna så att deras utvandring fortsätter obegränsad. Därför har vi tyvärr idag den situationen, att Arameiskan övervägande vidarelever utanför Främre Orienten, hos de talrika grupperna och församlingarna med landsflyktiga och immigranter, som bokstavligen fördelar sig över hela världen - från Amerika och Australien till Europa, framförallt till Centraleuropa – Tyskland, Holland och Skandinavien. Den moderna Arameiskan är idag ett diasporans språk och har en mycket liten status, det vill säga användarna kan inte åberopa någon slags rättighet för sitt språk.

 DIGLOSSI: HÖGSPRÅK – TALSPRÅK

     En viktig aspekt, som man i denna diskussion inte får undervärdera, är den så kallade diglossin i Arameiskan. Med diglossi förstår vi idag två nära varandra stående språkformer, ett högspråk och ett talspråk, som emellanåt blir använda i olika situationer. Båda språkformerna är förbundna med varandra. Talspråket framställer dock en yngre och högspråket en äldre form av samma språk. Denna sortens diglossi har vi också i det arabiska språkrummet. Men för Turabdinare såg det så ut: Högspråket (Kthobonoyo) var framförallt kyrkospråk och blev inte använt i vardagslivet. Det var inte det naturliga modersmålet, utan måste först läras in. Såvida den turkiska staten överhuvudtaget tillät detta blev Kthobonoyo därför inlärt i kyrkor och i kloster. Befolkningens egentliga modersmål blev däremot Turoyo, ett språk som bara blev talat, men allmänt sett inte skrivs. Skillnaden mellan de båda språkformerna är avsevärda, som var och en kan bli varse efter eget betraktande. Dessa skillnader vill jag nu kort gå in på, för att det skall bli mer tydligt vad vi har att göra.

 ARAMEISK SPRÅKHISTORIA

     Arameiskan har, som inledningsvis påpekades, en historia av 3000 år. Under denna tid genomgick detta språk flera steg, från gammal-arameiska (enligt skrifterna i området Nordsyrien från tiden 9-800-talet f Kr) över det mellanarameiska som blir representerat genom det klassiskt-syriska – Kthobonoyo) fram till Nyarameiskan. Vad de nutida araméerna talar är vare sig gammal- eller mellan-arameiska, utan nyarameiska – precis som också vi tyskar idag talar en tidsmässig tyska, just högtyska, och inte mer gammal- eller medelhögtyska. Kanske undrar ni över, att jag här företar en liknelse med tyskan. Därför vill jag tydliggöra, att alla språk i sin historia uppvisar gemensamheter. Språken är indelade efter rum och tid, det vill säga de har ett utbredningsområde, som man kan utvidga sig eller krympa, och de har en historia, det vill säga de genomgår historiska steg, som exempelvis betecknas med ”gammal”, medel/mellan” och ”ny”. Vidare är språken mestadels indelade geografiskt i dialekter – det har vi i det tyska språkområdet idag mycket starkt – och dessa är också vertikalt indelade i ett högspråk och ett talspråk. Allt detta finner vi återigen i dagens Arameiska.

     När man betraktar det tidigare Arameiska språkområdets utbredning - från den syriska Medelhavskusten till nordliga och västliga Iran, kan det inte vara underligt, att helt olika moderna språkformer har utvecklat sig. Under exempel 1 ser ni en schematisk översikt av dagens Arameiska språk.

                                             (1)   Den moderna arameiskans språkliga indelning.

 Nyväst-arameiska      ENA               Ny-mandeiska

Turoyo               NENA

 Den så kallade nyväst-arameiskan lever ännu idag bara vidare i tre byars dialekter i Aram/Syrien, i byar som ligger i Qalamunbergen cirka 60 km från Damaskus. Det handlar om orterna Maalula, Bakha och Gubb´adin, som sammanlagt bara har cirka 5000 som talar detta språk. För arameiskans språkhistoria är dessa särskilt ålderdomliga dialekter av största betydelse, dock träder andra dialekter fram mer i förgrunden på grund av sina många användare. Det samma låter sig också sägas beträffande nymandeiskan, ett nästan utdött språk, som i religion gemenskaperna hos mandéerna var utbrett i södra Irak och i den persiska provinsen Knuzistan. Det viktigaste beträffande antalet talare är gruppen, som vi på engelska kallar ENA-Eastern Neo-Aramaic. Det sönderfaller i två grupper, NENA och Turoyo. NENA står för North Eastern Neo-Aramaic och omfattar talrika dialekter, framförallt i Nordirak och i det nordvästra Iran där de talas av kristna och delvis också av judar.

 TUROYO-SPRÅKETS SPECIELLA KARAKTÄR

     För oss här i Tyskland, och generellt i Europa, är den sista gruppen, Turoyo-språket det viktigaste. Namnet Turoyo avleder från beteckningen Turabdin (”Gudtjänarnas berg”), som är ett landskap i den turkiska provinsen Mardins östra del, i vilken ännu idag talrika kloster och kyrkor finns, delvis ännu intakta, dock ofta i ruiner. De visar på den stora kristna förflutna tiden. På grund av den kristendoms-fientliga politiken hos den turkiska regeringen och de kurdiska muslimernas fientligheter blev nästan alla talare av Turoyo fördrivna från sina hem. Dock finns idag stora församlingar i Europa. En uppskattning, kanske något optimistisk, talar om nästan 200 000 personer i Europa, bland annan 80-100 000 i Tyskland, cirka 70 000 i Sveriye, och andra grupper i Benelux, Schweiz, Österrike och Frankrike. Små grupper lever också i USA och Australien.

 Turoyo är ett av de moderna Arameiska språken, som har bildats genom en språkutveckling från den äldre Arameiskan.

      I motsats till NENA-gruppen, i vilken väldigt många helt skilda dialekter är sammanfat-tade, är turoyo en mycket enhetlig språkform och har därför mer karaktären av ett självständigt språk. Orsaken ligger väl i att turoyo ursprungligen omfattade ett relativt kompakt språkområde – cirka 40 byar i Turabdin och småstaden Midyath, och därför finns det inga större dialektala splittringar - alla varianter är också lika och helt förståeliga.

     Fastän vi här inte kan hålla en språkvetenskaplig akademisk föreläsning, önskar jag dock att försöka fastställa ett par punkter. En gång till: Turoyo är ett mycket vackert språk, med klara vokaler och rena artikulerade konsonanter. Nästan alla huvudord slutar på vokalen -o, varför man har nämnt Turoyo också som den ”arameiska italienskan”. I jämförelse med de östliga dialekterna, som vi sammanfattar med beteckningen NENA, utmärker sig Turoyo, vid sidan av slutorden –o, också genom bibehållandet av bestämda semitiska svalgljud. Det visar jag er under exempel 2:

                                                   (2)   Något om Turoyo-språkets ljudutveckling.

Gammalarameiska    Maalula        Turoyo         NENA          

                                               hmärä                        hmöra           hmöro           hmära           åsna

                                               bake                           box(i)            böxe              bäxe              han gråter

                                               hätä                            höta              höto              xäta               syster

 

                                            Dessa exempel visar tre olika ljudutvecklingar:

                                    a) Utvecklingen från ä (alltid till >ö)

                                    b) Bevarandet av h, liksom som konsonanten h:x

                                    c) Behållandet av interdentala t och d

      Genom bevarandet av många gammal semitiska konsonanter och sina vokaler har Turoyo en mycket vacker klang. Att tala om formläran, alltså det vad man traditionellt kallar grammatik gör jag inte, eftersom det förutsätter för mycket fackkunskaper. Dock, en punkt minst, måste jag nämna. Turoyo har, som det enda moderna Arameiska språket, utvecklat en bestämd artikel, som i likhet ned tyskan har skilda förmer: u = för manligt, i = för kvinnligt, liksom a = för plural.

                                                  (3)   Bestämd artikel i Turoyo

                                          Manligt       beyto      hus      :      u beyto     huset

                                          Kvinligt      qrito        by       :      i qrito         byn

                                          Plural          ktowe     böcker  :      a ktowe      böckerna

      Detta svarar det tyska bruket av artikeln: der Mann, die Frau, die Bucher, men skillnaden visserligen, att det i tyskan finns ytterligare ett neutrum: das Buch.

 VILKEN SPRÅKFORM ÄR MEST HOTAD?

     Kommer vi nu återigen till vår inlednings fråga: Hur kan arameiska under diasporans påverkan hållas vid liv? Efter vad vi har sett, finns det idag i den Syrisk Ortodoxa språkgemenskapen två olika språkformer, nämligen Kthobonoyo och Turoyo. För många medlemmar i språkgemenskapen är det dock inte så helt klart när man talar om arameiskans bevarande. Vilken av de båda språkformerna är mest hotad, och vilket språk skall i första rummet bli räddat? Här måste jag som språkvetenskapsman ta en tydlig ställning: Språket som verkligen är hotat, som vi alla måste rädda, är inte Kthobonoyo, utan Turoyo. Kthobonoyos överlevnad är inte i fara, ty – något provokativt sagt – Kthobonoyo är redan ett dött språk, och döda språk kan inte dö igen. Då det inte mera finns människor, som lär sig detta som modersmål eller talar detsamma, så är det sedan länge så.  På den andra sidan hör Kthobonoyo (eller gammal-syriska, klassisk-syriska och classical-syriac, som de blir kallade i vetenskapen) till de största av de mänskliga kulturspråken, som i vetenskapen lever vidare.

      Vid universiteten i hela världen blir de studerade och utforskade, eftersom i dessa språk finns en omfångsrik textmassa bibehållen. Så till vida låter sig Kthobonoyo liknas med latinet, som sedan länge likaså är ett dött språk, men som det gamla kulturspråket i Europa blir det som förr studerat och förmedlat. Latinet är också den Katolska Kyrkans språk och blev till för några årtionden sedan använt som gudstjänstspråk. Också i detta är Kthobonoyo jämförligt, ty det är den Syrisk-Ortodoxa Kyrkans språk som idag blir använt i gudstjänsten. För den skull kan man tvista om hur mycket Kthobonoyo som de syrianska barnen skall lära sig - och jag personligen håller det för bra att de lär sig detta språk – dock är inte Kthobonoyos överlevnad förknippat med detta. Detta språk överlever i vart fall, så länge det finns en civiliserad mänsklighet.

     Men helt annorlunda ser det ut med Turoyo. Detta språk är i diasporan starkt hotat eftersom dess situation på några punkter har förändrats. Det kan vi lätt få för ögonen om vi jämför den språkliga situationen i Turabdin (innan den stora utvandringen, alltså före cirka1950) med situationen i Tyskland och allmänt i Europa.

 FLERSPRÅKIGHET

     Ett viktigt fenomen, som kännetecknade situationen i Turabdin, var flerspråkigheten. Arameiska kunde av den kristna befolkningen bli använt bara inom de egna grupperna, och nämligen vad vi har sett, som Kthobonoyo i kyrkan och som Turoyo i vardagen. För kontakterna med omvärlden dock, behövde man två andra språk. Det var i första rummet turkiska, som uteslutande används som statsspråk i skolor och myndigheter samt i det militära. Utan turkiska kunde man därför i Turkiet inte komma till rätta, och den som inte talade turkiska, kunde räkna med diskriminering och det ledde även till kroppsliga övergrepp. Visserligen fanns det regionala skillnader.  Så till exempel talades av de kristna i Mardin och Azekh en egen arabisk dialekt som modersmål, medan de kristna i Midyath, på grund av grannskapet till det arabiska Mhalmoye, ofta kunde bra arabiska.

      Denna situation har för så vitt ändrat sig, eftersom araméerna såg sig konfronterade i sina nya hemländer med helt nya landskap, alltså med tyskan respektive svenskan, holländskan etc. Dessa nya språk har araméerna tillägnat sig, och nämligen så bra. Det tidigare statsspråket turkiska har i sina funktioner fått överges till tyskan (resp. svenskan) och de språken har därmed blivit överflödiga. Som de tidigare förföljarnas språk åtnjuter de inte någon prestige bland de syrisk-ortodoxa kristna och blev därför konsekvent övergivna: bland de unga syrianerna i den andra tredje generationen finner man knappt ännu någon som kan tala turkiska.

     På denna punkt har genom utvandringen från Turabdin ingenting alltså ändrat sig principiellt: som förr lever syrianerna under flerspråkighetens villkor, nu blev det förhanden varande statsspråket utbytt. Men Turoyos ringa status har blivit sig likt, ingenstans förutom i Sverige, har det blivit erkänt som minoritetsspråk eller fått något stöd. Också inom språkgemenskapen har inte mycket ändrat sig, ty ännu härskar diglossins tillstånd, med Kthobonoyo som kyrkospråk och Turoyo som den syrianska befolkningens modersmål. Syrianerna har nämligen nu en fullständig frihet att i kyrkorna undervisa i Kthobonoyo. Dock är idag inte kunskaperna bättre i Kthobonoyo, än de tidigare var i Turabdin. Förhållandet mellan kyrkospråket och talspråket har blivit konstant, och konservativa kretsars föreställning, att om mer undervisning skulle åstadkommas, så skulle alla araméer övergå till att i vardagen tala Kthobonoyo, det har visat sig som en illusion.

     Den verkligt graverande skillnaden ligger i själva diasporans betingelser, ty de syrisk-ortodoxa kristna lever inte mer i en region, utan är spridda över hela världen. På många orter har större församlingar bildat sig, i vilka barnen ännu kan lära sig Turoyo som modersmål. På andra ställen lever emellertid familjerna isolerade och det beror framförallt på föräldrarnas inställning och insatser om huruvida barnen överhuvudtaget skall lära sig Turoyo. Det betyder, att största problemet ligger i det sämre blivna inlärandet av modersmålet. Det skulle man bara kunna motverka genom en skolaktig undervisning, dock framstår som en står nackdel omständigheten, att Turoyo alltid bara talats och inte blivit utvecklat som skriftspråk. På grund av en felande skriftlig tradition är det svårt att skolmässigt undervisa Turoyo. Allmänt talat så har ett språk utan skrift mycket svårt att hävda sig mot de europeiska språken och därför vore det viktigaste överhuvudtaget att anskaffa ett Turoyo skriftspråk. Tyvärr har dock inte språkgemenskapen (språksamfundet) hittills kunnat ena sig om en enhetlig position beträffande denna avgörande punkt. Många avvisar helt och hållet att utveckla Turoyo till ett skriftspråk, andra åter accepterar det, men önskar att Turoyo blir skrivet med syriska bokstäver, medan andra åter ger företräde för skrivsätt med latinska bokstäver. Den sista gruppen är dock inte inom sig själv enig om hur noga Turoyo skall bli skrivet med latinska bokstäver, dessutom det finns olika förslag för rättstavningen. Denna oenighet inom språkgemenskapen har sedan årtionden fört fram till en blockad, det vill säga diskussionen rör sig bara inom en viss krets och inga framsteg förekommer. Med detta har mycket dyrbar tid gått outnyttjad till spillo.

     Vid sidan av den uteblivna utvecklingen till skriftspråk har Turoyo ännu en annan graverande brist, som slutligen sammanhänger med fel hos en modern ordskatt. Turoyo var ett av den lantliga befolkningens språk, dess ordskatt är tillämpad för det lantliga levnadssättet och därmed inte ägnad den moderna världen, och så måste göra sig gällande tillsammans med tyskan och andra europeiska språk. Här har utan tvivel mer gjorts än med skriftens problem, ty ett ungt bildat skikt av Turoyo-talande har börjat med att prägla uttryck för det moderna livet. De har blivit tagna ur den gammal syriska (alltså: Kthobonoyo-) ordskatten. Detta är en helt legitim metod, ty också de moderna språken i Europa går tillbaka till de latinska och gammal grekiska språken för att prägla nya uttryck. Naturligtvis ändrar sig genom dessa lån Turoyo-språkets karaktär. Det blir så att säga mer bildat och akademiskt, förlorar emellertid tyvärr det gamla lantspråkets charm. Detta är dock priset för en överlevnad man måste acceptera.

     Slutligen måste man också nämna en omständighet, som för överlevnaden av Turoyo-språket ser sig mer gynnsam, nämligen det faktum att de syrisk-ortodoxa kristna idag är spridda i hela Europa (liksom också i Amerika och Australien).  Därmed växer de upp med olika länders språk, också med tyska, holländska, svenska, franska eller engelska, för att nu bara nämna de viktigaste. När dessa människor vill upprätthålla sina kontakter, och när framförallt de unga träffas inom Europa, så har de bara ett gemensamt språk med vilket de kan utbyta tankar med varandra, nämligen Turoyo. Plösligt upplever de nu detta som sitt modersmål, det som för många förekom som en relik från det turkiska förflutna, nu som ett nytt internationellt språk, med vilket man överallt i världen kan göra sig förstådd med den egna folkgruppens medlemmar. Det gäller också för Internet, ty man kan nu utbyta e-mail på Turoyo, och det blir uppenbart också gjort tämligen omfångsrikt.

 HUR SER FRAMTIDEN UT? VAD KAN BLI GJORT?  

     Det brännande problemet, så mycket har jag väl kunnat göra tydligt, är ett felande skriftspråk, men tyvärr är det dock inte språkgemenskapen själv enig om den inslagna vägen. Traditionella kretsar önskar genomdriva Kthobonoyo på bekostnad av Turoyo – det är orealistiskt och skadar Turoyo utan att verkligen tjäna Kthobonoyo. Mer framstegvänliga kretsar ser nödvändigheten av att utveckla Turoyo till ett skriftspråk, men också här finns det två riktningar. Den ena vill skriva Turoyo latinsk medan däremot den andra vill fasthålla den gammal syriska skriften.

      I denna tilltrasslade situation är det ingen mening att uppställa maximala krav, det kan bara bli såväl som. Det betyder var för sig:

     Också i framtiden måste Turoyo och Kthobonoyo existera vid sidan av varandra, det får inte bli ett fälttåg för avskaffande av den ena eller den andra språkformen. Ingen ska motsätta sig att Turoyo ska bli skriftligt. Tyvärr blir det inte möjligt att genomföra ett enhetligt skriftsätt, varför också här latinskt och gammal syriskt skrivsätt måste existera bredvid varandra (Exempel: Malkuno Zhuro (Den lille prinsen).

 

     Var och en skall emellertid – oavsett sin egen övertygelse – ha ett par elementära kunskaper om det latinska skrivsättet. Därigenom kunde kommunikationen i Internet mycket förbättrad; tyvärr dominerar där ännu omöjliga skrivsätt, som våldtar språket. Detta tema vore ett ämne för ett eget föredrag, men jag önskar säga så mycket: Om det normala alfabetet inte räcker för att adekvat uttrycka alla Turoyos ljud, skulle man åtminstone kunna uttömma dess möjligheter, till exempel: bokstaven q skulle kunna bli använt som uttryck för arameiskans quf, alltså qayimhan stod upp”, men kayim ”han blev svart”. Även så skulle x för strupljudet i koboxe ”han gråter” bli använt (i motsats till komohe ”han slår”).  Många personer är inte heller medvetna om, att man genom de båda bokstäverna s och z konsekvent kan skilja ljudlöst och ljudligt s. Till exempel salik ”han steg upp” och zayih ”han blev rädd”.

 

     Viktigt vore slutligen att intensifiera den vetenskapliga forskningen och dokumenta-tionen av Turoyo-språket och till exempel också utarbeta en ordbok. Hittills har dessa uppgifter blivit tillvaratagna endast av de europeiska orientalisterna vid universiteten. Nu finns det glädjande nog redan en generation av Turoyo-talande studenter, som deltar i den arameistiska forskningen, en del redan som forskare. De inskränkta möjligheterna vid universiteten räcker dock inte till. Därför vore det bra, om också privata sponsorer funnes som kunde understödja denna forskning.

     Sammanfattar vi våra resultat: Det nyarameiska språkets (Turoyos) överlevnad är utsatt för fara. För det första genom de talandes spridning (diaspora) och för det andra genom detta språk mycket låga status och slutligen genom att ett allmänt erkänt skriftspråk fattas. Denna brist måste absolut försvinna. För det första kommer det framför allt an på om medlemmar i språkgemenskapen bemödar sig sitt språk, att det fortfarande talar det och det gå vidare till sina barn.            

 Kifå Magazine, nr 5    2009

Översättning från tyskan: Bengt Forss

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
(del 3)

INTERVJU med OTTO JASTROW

Av: Simon Marogi

 

Jastrow: Kthobonoyo är en av kristendomens ”andliga mödrar”,

inte bara för de syrisk-ortodoxa kristna, utan även för hela kristendomen.

 

Professor Jastrow, ni blev känd, åtminstone för lekmän, med läroboken för Turoyo-språket, där ni endast använder latinska bokstäver för att lära sig Turoyo-språket?

      Jag genomgick en traditionell orientalistisk utbildning, ett studium av den typen var vanlig i Tyskland för i tiden, det vill säga man lärde sig gammal syriska (Altsyrisch), hebreiska, arabiska, persiska och turkiska.  Dessa var så att säga de fem grundspråken, som man helt enkelt fick lära sig, för att kunna finna sig språkligt tillrätta i hela Mellanöstern. Senare specialiserade man sig ytterligare, det fanns semitister, arabister, iranister, turkologer, specialiseringar som numera är så gott som utdöda i Tyskland. Jag specialiserade mig också. Jag tyckte att alla dessa språk var mycket intressanta och jag märkte redan tidigt att jag hade lätt för att lära mig språk, att språk var något som intresserade mig mycket. Men det som lockar mig mest är att också höra ett språk, att ta kontakt med folk som talar ett språk, och att sedan även själv tala ett språk, det vill säga lära mig ett språk. Därför flyttade jag till Turkiet efter några års studier lärde jag mig turkiska. Jag lärde mig även att tala arabiska i Libanon, naturligtvis baserande på mina studier, men då genom att praktisera det talspråket.

     Arameiska hade jag redan intresserat mig för sedan längre tid, och jag hade hört talas om grupper som fortfarande talade arameiska. Förr trodde man ju, för 100 eller 150 år sen, att Arameiska var ett gammalt, klassikt språk, som dock inte längre talades. Tills man, allteftersom, konstaterade, att det i olika områden i Mellanöstern, i långt avlägsna trakter fortfarande finns grupper som än idag talar Arameiska. Detta väckte mitt intresse och jag tänkte att man borde kunna undersöka ett sådant fenomen närmare. Sen hade jag den stora lyckan att, under min vistelse i Istanbul, träffa den gamle Professor Dr Helmut Ritter. Helmut Ritter var, och är även idag, en världsberömd orientalist, som än idag har mycket betydande rykte. På äldre dagar ägnade han sig åt Turoyo-språket, och han pionjären för den egentliga Turoyo-forskningen. Under sin tid i Istanbul arbetade han ihop syrisk-orotodxa studenter från Turabdin som studerade i Istanbul. Av dem lärde han sig så småningom det Arameiska språket. När jag kom till Istanbul som studerande hade Helmut redan lärt sig språket under några års tid och önskade sig en yngre person som medarbetare för att får hjälp med detta jobb.

      Framför allt önskade han sig någon som var ung och kunde höra bra, då hans hörsel började bli dåligt. Han var mycket medveten om detta och led av det. Dessutom ville han någon som var utbildad i den semitiska forskningen, och min utomordentliga lyckträff var att jag också hade studerat fonetik. På så vis var jag alltså den ideala kandidaten och därför erbjöd mig Helmut Ritter att samarbeta med honom i sitt Turoyo-projekt, vilket jag också gjorde under några månader. Detta var egentligen det avgörande skedet i mitt liv, då jag bestämde mig för att i framtiden göra Turoyo-språket till föremål till min forskning. Och vad gjorde vi två tillsammans? Vi lyssnade varje dag i flera timmar på band, som inte Helmut Ritter hade spelat in själv, utan hans studenter. Turabdin var nämligen på den tiden förbjudet område, han skulle själv inte alls fått resa dit. Dessa inspelningar transkriberade vi sen och samtidigt lärd han mig emellanåt lite grammatik. Därigenom lärde jag mig språket mycket väl inom loppet av bara några månader.

 På universitetet lärde ni er säkert snarare kthobonoyo (det klassiska syriska), hos professor Dr Helmut Ritter och senare Turoyo (Nyarameiska)…

På universitetet hade lärt mig Kthobonoyo, vilket tjänade som grund för Turoyo-språket. Helmut Ritter var min lärare och kunde visa mig hur dessa två språk hänger samman.

Det finns många röster som säger att Kthobonoyo-språket snarare är ett utdött språk, ett rent liturgiskt språk- Turoyo-språket däremot sägs vara ett levande språk, på vilket det fortfarande kommuniceras på många olika håll.  Hur var era första upplevelser med att språkligt ta kontakt med syrianer?  På så vis fick ni ju också möjlighet att dyka in en helt främmande värld…

     Självklart, det är alltid den utslagsgivande punkten, när man kan tala ett folks språk, och tala så pass väl att människorna får känslan att de blir förstådda, att de inte behöver anstränga sig att välja ett annat sätt att uttrycka sig på. Först i det ögonblicket har man möjligheten att tränga fram till människornas tankevärld. Först då kan man bli integrerad i gemenskapen.

 Hur upplevde ni er första resa till Turabdin, varifrån ju en stor del av syrianerna som lever i diasporan kommer? Hur var det att vara tillsammans med människorna där, att leva tillsammans med dem?

     Det var ingen helt ny upplevelse för mig. Jag hade tidigare arbetat vidare i Beirut och redan där träffat på Suryoye. Dåförtiden fanns där ett mycket stort samfund som jag ofta hade kontakt med. Där träffade jag också min viktigaste följeslagare Sleyman Hanna Yakuby, som härstammade från Midin, vilket också är anledningen till att jag har en så nära förbindelse till Midin. Således var det inget nytt för mig att tala med syrianer, snarare var det något ovanligt och nytt för människorna i Turabdin. Det var fullständigt förbluffande när jag kom dit och kunde tala med dem.

Var denna kontakt också anledningen för er att skriva boken Fonetik och Grammatik” för den nyarameiska dialekten i Midin i Turabdin”?

     Naturligtvis, jag ville skriva ett språkvetenskapligt verk, och varje språkvetares ambition är ju att skriva om något som inte är känd ännu. I princip kan man göra två saker: skriva om något allmänt välkänt och utforma en ny teori- det är fint, men om två eller tre år formulerar någon annan en ny teori och om tio år är den egna teorin bortglömd. Eller man kan skriva om något som överhuvudtaget ännu inte är känt, skriva en bok om detta, och denna bok blir då till en källa. Även om den inte är perfekt skriven kommer den att fortsätta att existera. Min strävan var att lära mig något nytt och sedan lära ut mina kunskaper till andra människor. Därför skrev jag, efter Herr Siegel, den andra arameiska grammatik boken. Fastän denna grammatik bok för 40 år sedan utgjorde min doktors avhandling är den ända tills idag mycket aktuell.

Er första bok handlar endast om Turoyo-språket. Hur skulle nu själva beskriva förhållandet mellan Kthobonoyo-språket å ena sidan Turoyo-språket å and sidan?

     Nå, jag har skrivit om det, men också andra har skrivit om det. Man måste, när man behandlar detta ämne, utgå ifrån ett språkhistoriskt perspektiv. Man kan beskriva varje språk utifrån två aspekter: antingen betraktar man det aktuella tillståndet, så som språket talas idag. Eller man betraktar språkets historia och följer dess utveckling. För att göra detta måste man naturligtvis känna till de olika äldre utvecklingsstegen som språket genomgått. I det syriska språket känner vi till de äldre perioderna, Kthobonoyo-språket, och vi känner också till ännu äldre perioder. Men däremellan har vi en stor lucka på cirka 1000 år, och sedan följer de nyarameiska språken.

Vilka nyarameiska språk förutom Turoyo-språket syftar ni på?

     Det finns många andra arameiska språk och massor av böcker som endast handlar om deras klassificering. Det finns exempelvis det ny-västarameiska-språket, en Maalula dialekt som skiljer sig starkt från Turoyo-språket. Sen finns det olika dialekter från öst, som de kristna och även judarna i Irak och Iran talar eller talade en gång i tiden. Dessa dialekter är delvis mycket olika och sammanlagt finns det hundratals dialekter, som skiljer sig starkt från varandra.

 Men alla dessa dialekter har väl utvecklat sig utifrån Kthobonoyo-språket?

     Alla härstammar från ett äldre syrianskt språkskikt, inte nödvändigtvis från Kthobonoyo-språket, men från ett språkskikt från samma tid och från ett som liknar Kthobonoyo-språket starkt.

 Numera samexisterar ju båda språken, Kthobonoyo och Turoyo, och ni känner säkert till diskussionerna inom det syriska språksamfundet: de ena säger att vi alla endast borde tala Kthobonoyo, de andra säger att också Turoyo-språket måste fortsätta att existera. Nu finns det visserligen ingen skrift språk för Turoyo-språket, men ni har en konkret idé hur man skulle kunna skriva Turoyo med latinska bokstäver. Vart skall denna språkresa gå? Vad måste det syriska samfundet göra för att även i framtiden låta de båda språken existera?

     Situationen som ni precis beskrev förekommer relativt sällan, men syrianska är inte unik när det gäller det. Man kallar detta tillstånd för diglossi, vilket ungefär betecknar tvåspråkighet, men under premissen att det inte rör det sig om två helt olika språk utan om två besläktade språk- det ena äldre, det andra yngre -, men som har särutvecklat sig. Men, och detta är mycket viktigt, de uppfyller olika funktioner. Högspråket (huvudspråket/riksspråket?) är alltid den äldre formen, som på grund av sin ålder också har mer prestige. Och för att det också är skriftspråket utgör det mediet för viktigt litteratur och är också starkt sammankopplat med religionen (det vill säga den syrisk-ortodoxa kyrkan). I motsats till detta står det yngre språket, som har mindre prestige, fastän det talas dagligen. Poängen med diglossi situationen är faktum att man inte kan bortse ifrån en av dessa två varianter utan att båda kompletterar varandra och endast tillsammans täcker de hela språkets spektrum.

Trots detta finns rädslan för att Turoyo-språket kan försvinna, och på så vis skulle man ju förlora en stor del av ens rötter. Det är ju ändå redan ett stort problem hos minoriteterna. Ingen fruktar dock att Kthobonoyo-språket kommer att försvinna. Vilken status måste Turoyo-språket uppnå för att denna rädsla blir onödig?

     Rädslan för att Turoyo-språket och många andra nyarameiska dialekter kan komma att försvinna är mycket berättigad, och ni konstaterar helt riktigt att dessa farhågor inte finns vad gäller Kthobonoyo-språket. Detta beror på att Kthobonoyo-språket, som jag har sagt lite cyniskt, redan är ett utdött språk. Det kan alltså inte längre dö, men fortsätter att existera, som latin. Även om latin är ett dött språk, men det är omöjligt att föreställa sig den europeiska historien och vårt vetenskapssamhälle utan det latinska språket. På så vis är latin alltså Europas ”andliga moder” och samma gäller för Kthobonoyo, som är en av kristendomens ”andliga mödrar” inte bara för de syrisk-orotodxa kristna, utan för hela kristendomen. Det finns en mängd katolska, protestantiska och alla möjliga andra teologer som är syrologer och som tillbringar mycket tid med att läsa de syriska kyrkofäderna. Detta betyder att arameiska är ett stort kulturspråk som även i framtiden kommer att undervisas vid universitet och inte kan dö ut. Frågan är om och i vilken utsträckning talarna, de kristna själva, i framtiden kommer att lära sig eller förstå detta språk. Man borde självklart förstå tillräckligt för att förstå och följa med under en gudstjänst, men detta språk är inte i fara så länge det fortfarande finns kultur, universitet och syrisk-ortodoxa kristna.

      Turoyo-språket däremot är hotat, då det har ett flertal svagheter. Den största svagheten består i att Turoyo-språket, eller snarare dess talare har missat möjligheten att skapa ett skriftspråk. Ty ett skriftspråk finns inte tills idag. Ett sådant skulle dock vara viktigt att ha i Turabdin för de människor som var tvungna att lämna landet, ty då skulle de ha detta skriftspråk med ”i bagaget”. Som exempel armenierna, som också har sitt gamla kyrkospråk men dessutom sitt moderna litteraturspråk, och detta språk hade med sig ”i bagaget”. Och överallt dit de kom, till Amerika, till Syrien, till Australien, hade de detta språk med ”i bagaget”. Så fort tillräckligt många människor var där grundade de skolor, armeniska gymnasieskolor, där de undervisade på nyarameiska. Det var en stor brist att Suryoye inte hade något dylikt. Det skulle ha varit möjligt att denna brist i europeiska exilen, samfundet hade också varseblivit att denna brist var mycket problematisk. Men språksamfundet var inte kapabelt att komma överens. Det fanns extremsituationer…

 …som ju finns än idag, vissa vill ha latinska bokstäver, andra syriska bokstäver för Turoyo-språket…

…ja, men det går mycket längre: det finns folk som säger att Turoyo-språket är fullständigt värdelöst, att det endast är en jargong, att det är ett språk som man borde glömma och att alla borde prata Kthobonoyo. Denna teori är en illusion, den har absolut ingen framtid. Den som bemödar sig i detta hänseende kommer endast att se till att Turoyo-språket försvagas, men utan att Kthobonoyo-språket kommer att göra framsteg. Föreställningen är att syrisk-ortodoxa kristna skulle kunna tala samma språk med varandra är en illusion. Det är extrem position.

      Men det finns också en grupp som snarare är väster, det vill säga kommunistiskt och som säger att de inte behöver allt detta gamla, kyrkan, prästerna, och hela den gamla strukturen. De påstår att den alltid har hindrat dem och att man borde utveckla det levande språket. Men det är bara en mycket liten grupp. Det viktigaste vore att förstå situationen rätt, och denna situation kan man bara förstå om man tittar över sin egen ”gärdsgård”. Båda språkformer är sammanbundna som siamesiska tvillingar, de kompletterar varandra.

Hur uppskattar ni som syrolog faran att exempelvis de ny-västarameiska dialekterna som de båda i Maalula snart inte existerar längre?

Det finns många anledningar till varför språk dör. Om man dödar alla som talar ett språk, så dör oundvikligen språket. Den andra anledningen till varför språk dör är inte alla språk har förutsättningar för att bestå i den moderna världen. Och i den moderna världen kan ett språk som endast existerar som talspråk utan ett skriftspråk inte bestå. Alla språk som befinner sig i detta tillstånd löper faran att dö ut. Det gäller i synnerhet Turoyo-språket. Man skulle kunna ha gjort något åt saken under de senaste 30-40 åren, språksamfundets olika positioner har blockerat varandra och på så vis lett till någon typ av dödläge. I princip har alltså inget alls hänt.

 Finns det inte möjligheten att skriva Turoyo-språket med fornarameisk skrift såväl som med latinska bokstäver?

      Självklart, jag tycker att man i alla dessa frågor inte kan envisas med ett antingen- eller, utan måste inta en flexibel position. Att skriva Turyoyo-språket med fornarameiska bokstäver är möjligt, det finns mycket läsvärda texter på Turoyo som är skrivna på Kthobonoyo. Man kan också skriva Turoyo med latinska bokstäver, det går bäst. Men man borde använda sig av en vetenskaplig fonetiskskrift.

 Tror du att vi vid användandet av den latinska fonetiska Turoyo-skriften riskerar tappa våra språkliga rötter?  

     Den som säger något sådant visar brist på kunskap. Man kan inte förlora ett språk genom att skriva det. Språk är, som när en människa som cyklar får en bil. Människan kommer inte att bli sämre, bara för att hon nu kan röra sig snabbare. Språket är oavhängigt av skriften, men språket behöver skriften, det är med andra ord snarare tvärtom. Ett språk som inte skrivs är mycket utsatt.

 Finns det aktuella konstruktiva försök för hur man kan utveckla båda system parallellt på ett likvärdigt sätt?

     Det finns exempel för det, exempelvis denna fina bok ”Malkuno Zhuro(”lille prinsen”), som är utgiven i två varianter, med både arameiska och latinska bokstäver. Både står mittemot varandra, vilket didaktiskt sett är mycket bra, då man ibland läser det ena, ibland det andra och på så vis kan förstå många delar mycket bättre.

Kan ”Malkuno Zhuro” vara vår räddning?

     ”Malkuno Zhuro” kan verkligen bidra till den. Boken gjordes av studenter från Heidelberg, som har lärt sig hos Rainer Arnold hur man gör riktiga fonetiska skrifter. Man skulle gärna kunna publicera flera böcker med två olika alfabeter. Då kan vem som helst som han vill, på latin eller på syrianska. Man måste såklart inse att de syrianska bokstäverna inte är så enkla att använda med de elektroniska medierna.

 Borde man då inte behärska båda system?

Det finns nog en mening med det, särskilt så länge språksamfundet själv inte kan bestämma sig vilken väg det vill gå.

 Thank you for your attention!

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Kifå Magazine sedan 2011 utges inte mer. Magazinet är av den största journalistiken med dokumentation som man kan använda som källa vid sina studier. De allra kunnigaste i arameisk historia, språk historia, kultur historia delar med sig sina kunskaper för läsarna. Den utgavs på arameiska, engelska, tyska och svenska under åren 2007-2011 med tio utgåvor. Man kan fortfarande ta del av innehållet i denna Magazine genom att beställa den hos ansvarig utgivare. Googla på Kifå Magazine.