Mål och Syften Artiklar Politik SpråkHistoria Konst och Kultur Historiska Bilder

Arkiv  | Länkar | Kontakta Oss |

En kort resa genom de Arameiska förfädernas land

Nadia Banno Gomes 

Ungern 2009-05-22

  E.mail: nadia. banno gomes@gmail.com

Under 8 dagar i början av maj i år har jag, min bror och min mor rest till Mardin för att besöka mina föräldrars by Azekh (arameiska. Beth Zabday) och några av de byarna runt omkring, samt de kloster och kyrkor som finns i området Tur Abdin. Syftet med resan från början var att vi skulle ta vår svårsjuke far att besöka sin by som han lämnade 52 år tillbaka och har aldrig sett igen. Han kunde inte åka med oss och vi beslutade att vi i alla fall skall genomföra denna resa.

Vi har sedan bardomen hört talats om Turkiet, om Azekh. Om det goda brödet, om jorden, om gårdarna, vardagen, gamla tiderna och de hjältar som har räddat många människor under de svåra perioder i historien, samt Azret Azekh som vi har alltid nämnt och bett till och har levt med oss sedan barndomen. Vi har alltid känt oss som Azkekh-bor och att vi på något sätt känner en stark tillhörighet till jorden i Azekh.

Vi besökte Azekh, Sare, Meddo, Basibrin, Midyat,  Mor Gabriel klostret , Mor Malke, Kaffro, Qelleth (Qellef), Hasno d-Kifo (Hasan Keif), Nisibin, Mardin, Deyro d-Kurkmo (Dayro d-Zafaran) och många kyrkor. Att resa genom Tur Abdin är att förflyttas flera hundra år tillbaka. Man gick på smala grindar genom byar med stenhus, man besökte kyrkor och kloster som har stått i mer än tusen år och har vittnat krig, invasioner, epedimier, katastrofer efter varandra och än finns de, det är märkligt att de finns.

De flesta byar vi besökte hade väldigt få arameer/syrianer som bodde kvar. I en by fanns det två familjer, i en annan 10, i Azekh 5 familjer, etc.. Många hus står i ruiner och är övergivna.

 I tex. ett kloster finns en munk som håller klostret öppet för besökare, han är svårt sjuk och till sin hjälp finns ett par nunnor. I ett annat kloster fanns det två munkar med en nunna som driver en liten skola för 13 barn och tar emot besökare. Sammanlagt besökte vi 5 kloster som hade 7 munkar och två biskopar och kanske 50 tal barn som är i åldrarna 10 till 20. De barn som bor på klostret studerar i en vanlig skola under dagarna och går till kloster kyrkan på kvällarna samt hjälper de med att sköta klostrets arbete.

Vi bodde flera dagar i kostret Mor Gabriel och sista dagen i Dayro d-Zafaran. Man känner ro både i kroppen och i själen när man befinner sig i dessa gigantiska byggnader som har omfamnat alla sort människor: munkar, biskopar, helgon, mästarna, författare, barn och föräldrarlösa, kvinnor och äldre sedan kristendomen begynnelse. Här kan man fundera över meningen med livet och verkligen. Klosterlivet är säkert ett liv för ett hårt arbete med att ta hand, plantering, träd och djur som skall säkra det dagliga brödet, samt klosterlivet är för en innre ro i själen. Att varje dag be till gud flera gånger både i kollektiv och ensam i tysthet. Det är en fantastisk plats till retreat eller vad man kan kalla tillbakadragandet till lugnet när livet krisar till och man vill hitta tillbaka till sin själ.

Man blir tagen av det fantastiska landskapet som kan beskriva som paradiset: höga berg, dalar, åkrar, värme, blommor och träd. Kanske var landskapet fantastiskt eftersom vi reste i slutet av april på blomster tiden. Men man kan inte beskriva i ord känslan att stå på terassen i Dayro d-Zafaran och känna sig så nära Gud man kan komma. Man frågar sig först och främst om detta tillhör oss verkligen. Om det var här våra förfäder levt och dött? Här i detta land besöker jag min farfars grav. Är det inte att vara hemma?

I den fantastiska upplevelse man fick av de besök runt om i kyrkorna och byarna, upplevde vi fantastiska möten med människorna. Här nedan skall jag beskriva några samtal med människor vi aldrig träffat tidigare. Det räckte att vi sa ”shlomo” och vi kommer från Azekh ursprungligen blev vi intagna i gemenskapen och blev bjudna på kaffe och mat.

Vi träffade en man som tog semester i Tyskland för att arbeta med renoveringen av kyrkan i en by. Han berättade att efter många år av vistelse i Europa besökte han byn för första gången han grät i många timmar över att se byn och kyrkan förfallen. Var är vårt folk och hur kan man överger sitt land och sina hus och åkrar på det sättet frågade han sig själv. Han sa att krig och hungern har inte förstört oss det är Europa som har förstört oss. Vi överlevde allt i många många år och helt plötsligt utan motstånd lämnade man allt och gick sin väg.  Man vill inte dö här och blir dödad av kurder argumenterade många inför flykten från byarna. Men man dör hellre i Europa med överdos, kriminalitet och ensamhet. Han startade en samling för att renovera kyrkan och byggde ett stort hus med 15 tals rum för att alla som skall besöka sin gamla by skall kunna sova där. Det finns flera hus som byggdes och några på gång att byggas för att återvända.

I en annan vacker by som hade ett par familjer kvar, resten av hus står tomma eller i ruiner, träffade vi en äldre man som har alla sina barn i Sverige och själv vägrade han lämna byn. Han använde ordet artister till folket som flyttade härifrån. Alla lämnade sina hus, sin Gud, sin heder, sin kyrka och sprang efter Europa. Vad har de vunnit? Allt är tomt här sa han med tårar i ögon. I byn finns ett par hus som renoverades och folket börjar komma på sommaren.

I ett kloster träffade vi en ung kille som är född i Sverige och har blivit shamosho (diakon). Han levde samanlagt två år där och tyckte att det är det bästa han gjorde i sitt liv. Han var inte värsting som alla tror och hans familj tvingade inte honom dit. Han valde själv när han besökte klostret med sin pappa och blev facinerad av vår historia, våra kyrkor och vårt språk. Han lärde sig Arameiska på kort tid och arbetar här på klostret hårt men han känner att det är meningsfullt arbete. Han rekomenderar våra ungdomar att besöka och stanna ett tag på kloster för att lära sig nya saker i livet och att uppleva känslan att vara nära Gud, i lugn med sig själv och känna sig stärkt som människa. Han vill inte bli munk, han åker säkert tillbaka till Sverige men han åker annorlunda människa säker på sig själv.

En liten trevlig familj åkte ända från USA för att döpa sitt barn i Mor Gabriel klostret. För dem var detta en naturlig tanke och de tyckte att de inte kunde få en bättre ceremoni i någon annan plats än i detta heliga kloster. Trots att deras vardag var så långt borta frän här kände de sig hemma i Tur abdin.

En annan ung kille i 20 års ålder träffade jag vid ingången till rådhuset i samband med rättegången mot Mor Gabriel klostret i Midyat. Rättegången som blev förskjuten för femte gången var ett mål att få många Arameer/syrianer runt om i världen att vakna till liv och engagera sig i vårt folk sak. Mitt möte med denna unge man gjorde mig så oerhört glad. Han har flyttat med sina föräldrar sedan 3 år tillbaka från Europa och trivs bra här. Det var svårt i början, men man hittade inget i byn och livet var svårt för unga människor, men nu har vi internet kaffe, bedriver web tidning och har bildat en organisation. Han tycker att det går bra att leva här och väntar på att flera skulle ta steget tillbaka till sina hem.

Många andra möten fick mig att tänka verkligen på vårt liv som minoritet i Mellanöstern och i Europa. Resan väckte blandade känslor, för första gången i mitt liv både i Libanon och i Sverige kände jag mig hemma. Vi blev bemötta med värme i kloster, kyrkor och hos folk. Resan har fyllt oss med beundran och tacksamhet. Här kände man sig en naturlig del av landet. Det räckte att säga shlomo för att blir bjuden till människor. Det räckte med att pussa prästen, munken eller biskopens hand för att blir välsignad och välkommen i den andliga gemenskapen och det räckte att träffa människor som har kommit från alla håll och kanter för att känna samhörighet.

Det var glädjande att se de försök att återvända. En varm känsla eller dröm gick genom oss. Jag blev mer och mer övertygad att om det finns framtida hopp för oss som folk är genom att återvända så småningom och erövra vår rätt till våra hus, land och kyrkor.

Men det sorgliga är att vi åkte genom tomma och övergivna byar. De som var kvar är de som antingen har vägrat att lämna eller har rest och blivit tillbaka skickade. Varje hus som stod kvar eller i ruin berättar om ett öde om en tragedi eller kanske om en befrielse. Många människor vi träffade berättade om hur denna del av världen är bortglömd och övergiven av alla. Kanske under turist säsongen besöker folket sina byar och hus. De passerar som främlingar eller fäller en tår, övernattar i klostret för att få en säng och en middag, ber en stund och fortsätter sin resa eller går tillbaka till vardagen i en annan värld. 

Den viktiga frågan som rörde mitt inre är; hur länge kommer denna kyrka och dessa folk att existera? Hur länge kommer de få munkar och två biskopar kunna hålla dessa kloster och kyrkor öppna för folk? Hur många av de 50 elever som läser idag i klostret stannar och blir munkar?  Hur skall man få folk i Europa att vakna till liv? Och hur skall detta folk räddas?

Jag hoppas att våra barn skall börja känna att de har bakgrund som de kan vara stolta över. Att också sakta försöka tillbringa tid i Tur Abdin för att lära känna sin bakgrund. Det är genom vår historia och bakgrund som vi kan hitta och forma vår framtid.  Kanske en dag kan vårt område blomma igen som det var under våra förfäders tid. Och nu säger jag inte att jag är Azekh-bo, jag är i första hand arame/syrian från Tur Abdin.

(Jag har medvetet undvikit i den här texten att nämna personer eller byar. Människorna har inte blivit tillfrågade om att deras berättelse skall skrivas ner. Det var inte heller planerat från början, men den starka upplevelsen gjort att jag vill dela med mig mina tankar med mina Arameiska/syrianska syskon)

 | Start |

Artiklarna som publiseras på denna sida representerar enbart dess författares åsikter och inte webmaster åsikt