Mål och Syften Artiklar Politik SpråkHistoria Konst och Kultur Historiska Bilder

Arkiv  | Länkar | Kontakta Oss |

Uppdaterad 4 januari 2004 15:16

Förbjud slöja i svenska skolor och i offentliga yrken. Skulle Sverige ge efter för det muslimska tvånget att bära slöja så är det fråga om falsk tolerans, en anpassning till det politiskt korrekta, skriver statsvetaren Lisbeth Lindeborg på DN Debatt..

 

 

"Tvånget att bära slöja är en myt"

 

Slöja bör förbjudas i svenska skolor och i offentliga yrken, kräver forskare.

Förbjud slöja i skolan och i offentliga yrken. Skulle Sverige acceptera en sådan symbol i religionfrihetens namn vittnar det om cynism utan like. Att legitimera slöjan innebär att svika förtryckta kvinnor i islamiska länder. Ny internationell forskning om Koranen ger inget stöd för tvånget att bära slöja, skriver statsvetaren Lisbeth Lindeborg med anledning av två skolflickors burkor i Göteborg och debatten om huruvida svenska tv-reportrar och poliser i tjänst ska få bära slöja.

Då fundamentalisterna tog makten i Iran måste landets kvinnor nagla fast sina slöjor i hårfästet. Straffet för en synlig hårslinga var piskning, inte sällan till döds. Fortfarande råder slöjtvång i Iran. Utan slöja hade årets fredspristagare Ebadi inte kunnat verka som jurist i Teheran. Nyligen berättade en kvinna i Iran att hennes medsystrar väntar på den dag då de kan bränna sina slöjor på bål.

I Afganistan är burkatvånget upphävt, men två av tre bland landets kvinnor bär sina heltäckande kläder - av rädsla. Utan burka är de ett lättfångat byte för de talibaner som stryker omkring och inte tvekar att misshandla dem. Också i Pakistan råder knytnävsrätten. Ett populärt fritidsnöje för många män är att jaga kvinnor. Råkar de visa hårfästet bestraffas de med en saltsyredusch i ansiktet.

Gemensamt för dessa länder, liksom Saudiarabien och halva Nigeria, är inte bara tvånget att bära slöja utan också att de har eller har haft en fundamentalistisk regim och att samhället är genomsyrat av islamism. Däremot är det en missuppfattning att tro att slöjtvång existerar i alla muslimska stater. Faktum är att de flesta muslimska kvinnor inte bär slöja, varken i Väst- och Nordafrika eller i Sydostasien.

Mot bakgrund av detta framstår utvecklingen i Europas muslimska diaspora som grotesk med allt fler yngre kvinnor i slöja. Kulmen nåddes nyligen i Göteborg där två unga kvinnor i myndig ålder frivilligt lade sig till med förtryckets symboler och en inskränkt horisont då de valde att se världen genom ett galler och en ögonspringa. Till skillnad från sina medsystrar i de nämnda muslimska länderna uppträder de frivilligt som islamismens budbärare.

Nu har burkabärandet i Göteborg och frågan om tv-reportrar och tjänsteutövande poliser ska få bära slöja, lett till en viss debatt. Men till skillnad från slöjdebatter på andra håll i Europa, bland annat i Frankrike och Tyskland, tycks eftergifterna vara det som gäller i Sverige - i den falska toleransens tecken. Att öppet visa på vad slöjan står för är inte "politiskt korrekt".

I Frankrike pågår slöjdebatten sedan 1989. Där är slöjan förbjuden i offentliga yrken och institutioner, bland annat för elever i skolan. Men skolförbudet har trotsats om och om igen. För att komma till rätta med situationen har de franska skolmyndigheterna anlitat en muslimsk medlare, Hanifa Cherifi från Algeriet. Outtröttligt reser hon land och rike runt för att tala om för de slöjbärande flickorna att slöjan utgör ett hinder för skola, karriär och integration.

Hon stöds bland annat av den kände sociologiprofessorn och diktaren Abdelwahab Meddeb, tunisisk muslim, bosatt i Paris: "En hel del muslimska kvinnor bär slöja i dag för att 'betona en egen identitet'. Men slöjan är ett attribut för kvinnor som är förslavade, antingen de är medvetna om detta eller ej. Den är en symbol för 'rätten' att förödmjuka och förtrycka kvinnor, för synen på kvinnan som mindervärdig. Det är inget tvivel om detta", framhöll Meddeb i en uppmärksammad intervju ("Frankfurter Rundschau" den 7 december 2002) i samband med utgivningen av sin bok "La maladie de l'Islam" om fundamentalismen som en grasserande infektionshärd inom islam.

Meddebs analyser bidrog till en skärpning av slöjdebatten och under senaste året har såväl ett parlamentsutskott som en regeringskommission utrett frågan. Mot bakgrund av deras arbete aviserade president Chirac en ny lag som gäller den offentliga sektorn och som förbjuder bärandet av synliga religiösa symboler antingen de är muslimska, judiska eller kristna. Chirac hänvisade till att laicismen, sekulariseringen, är inskriven i den franska författningen och att slöjan strider mot den franska principen om likaberättigande.

I Tyskland förs debatten med utgångspunkt i frågan om muslimska lärarinnor i statliga skolor ska få bära slöja. Nej, sa myndigheterna i Baden-Württemberg 1998, då nyutexaminerade Fereshta Ludin kom till skolan i slöja. Ty "muslimska skolflickor som inte bär slöja löper risken att bli diskriminerade av en slöjbärande lärarinna", löd ett argument.

Dessutom visar Ludins biografi att hon har politiska avsikter. Hon leder föreningar som står fundamentalismen nära och hon besökte Kabul på inbjudan av Talibanregimen. I september avgjordes fallet inför Högsta domstolen. Varje förbundsstat får själva besluta om slöjförbud eller ej. Nio av 16 delstater är för ett förbud. Under mellandagarna har också president Rau givit uttryck för en ståndpunkt som ligger nära Chiracs.

Nu återstår att se vilken vändning debatten kommer att ta i Sverige. Argumenten för slöja är ytterst ihåliga. Att acceptera slöja i offentliga yrken och institutioner i religionsfrihetens namn vittnar om en cynism utan like. Legitimerandet av slöjan här innebär att de förtryckta kvinnorna i de islamiska länderna prisges. Dessutom är inte slöjan en "religiös" symbol. Påståendet att troende muslimska kvinnor måste bära slöja är inget annat än en seglivad myt.

För det första är det ologiskt att hänvisa till slöjbärandet som en "religiös" sed eftersom islam inte gör någon åtskillnad mellan politik och religion. I västvärlden gör man ständigt samma tankefel, då man underlåter att se slöjbärandet som en politisk signal.

För det andra stämmer det inte att slöjbärandet är ett påbud av Koranen, vilket är en vanlig uppfattning i väst, även bland journalister. Då en av burkadamerna i Göteborg hänvisar till att hon vill komma närmare Allah är hon antingen grovt felinformerad eller också far hon med osanning.

Ty som troende muslim måste man rimligen veta att islam inte bildar en enhet utan är uppdelad i minst åtta större trosriktningar. Var och en har sina underfraktioner med egna uttolkningar av Koranen. Dessa är mer eller mindre perverterade för att passa den rådande politiska uppfattningen. Fundamentalistisk är till exempel wahabismen i Saudiarabien med dess starkt kvinnofientliga inställning.

I detta Korankaos finns dock en "standardversion" som bygger på den viktigaste arabiska kommentaren av Tabari från 900-talet. Än i dag är Tabari utgångspunkt för de främsta representanterna inom Koranforskningen, Rudi Paret inom det tyskspråkiga området, Regis Blachère för de franskspråkiga och Richard Bell för de engelskspråkiga tolkningarna.

Hos samtliga överensstämmer de "sure" (kapitel) i Koranen vilka tar upp kvinnans roll: kapitel 33, 34 och 24. Där står inget annat än att kvinnan ska skyla sina smycken, eventuellt behag, och inte stoltsera med dem och att hon ska sänka blicken. Däremot står ingenting om inpackningen av hela kvinnan i slöja. Ordet slöja, hijab, konstaterar bland annat. Bassam Tibi, syrisk muslim, professor i Göttingen och världens främste expert på islamism, finns inte i Koranen.

Tabari som huvudsakligen utgick från den muntliga traditionen påpekade redan för 1100 år sedan att en fjärdedel av Koranen inte kunde uttolkas på grund av det diffusa uttryckssättet. Vid särskilt kontroversiella textställen hänvisar han därför till Gud. "Vad detta egentligen betyder vet bara Gud", skriver han. Inte heller har de som verkat i Tabaris efterföljd kunnat bidra väsentligt till uttolkandet av de så kallade dunkla ställena. Följden av standardversionen som ofullständig har lämnat fältet fritt för ideologiska tolkningar.

Denna otillfredsställande situation har nu en tysk filolog tagit sig an. Nyligen kom han ut med en bok "Die syro-aramäische Lesart des Koran" (Berlin 2002) som vänt upp och ned på hela Koranforskningen. Det är ett torrt filologiskt vetenskapligt verk utan värderingar. Ändå beslöt författaren att ge ut sitt verk under pseudonym, Christoph Luxenberg. Han visste att bokens innehåll skule bli politiskt sprängstoff. Flera av de större tyska bokförlagen vågade inte ge ut boken av rädsla för en ny "Rushdie-debatt" och terroristangrepp.

Luxenberg försöker tyda de så kallade dunkla ställena. Han är den förste som sätter in Korantexten i dess historiska sammanhang under en ny filologisk aspekt. Då Koranen kom existerade ingen arabisk grammatik eller utvecklat arabiskt skriftspråk. Bildade araber läste och skrev arameiska. Som vi vet hävdas i Koranen att den lagts ut på arabiska. Detta har tidigare aldrig ifrågasatts. Frågan är dock vilken "arabiska"? Enligt Luxenberg och några forskare före honom var det ett språk som till 70 procent hade syro-arameiskt urprung, 5 procent etiopiskt, 10 procent hebreiskt, 10 procent grekisk-latinskt och 5 procent persiskt. I läsningen och tolkningen av Koranen utgår Luxenberg alltså från en "ursprungsversion", inte standardversionen. Det är en unik vetenskaplig prestation som bygger på ingående språkkunskaper i arabiska och syroarameiska. Lexikon existerar inte.

Ett av de dunkla ställena som Luxenberg nu tolkar är just kapitel 24, en tolkning som leder oss än längre bort från slöjmyten. Där står bara att kvinnorna "ska inte röra sig med dansande steg och dra uppmärksamheten till sina dolda behag". Av stor politisk betydelse är också tolkandet av kapitlen 44 och 52 om de så kallade paradisjungfrurna. Här visar Luxenberg på en tidig feltolkning som tydligen härrör ur tidiga kommentatorers drömmerier. Ty enligt den syroarameiska ursprungsversionen handlar det inte om "storögda jungfrur" utan om "pärllika vindruvor". Inom ramen för Orientens paradisföreställningar symboliserar vindruvorna välmående och behaglighet.

Enligt renommerade Koranforskare världen över stämmer Luxenbergs utläggningar. De betecknar verket som en milstolpe. Men det kommer knappast att bemötas med tillfredsställelse av islamisterna. Hur ska de nu kunna använda paradisjungfrurna som lockbete för värvandet av unga män till självmordsattentat då sådana bevisligen inte existerar? Luxenbergs tolkningar visar att såväl Tabaris och hans efterföljares standardversion av Koranen bör göra upp med slöjmyten. Slöjan är en politisk fråga.

Om nu kvinnliga muslimer i den europeiska diasporan vill bära slöja är det en ren privatsak.

Däremot finns ingen som helst orsak att tillåta slöja i offentliga yrken och institutioner. Inte heller bland elever i skolan eller vid myndighetsutövning i de sekulariserade europeiska länderna. Förbudet bör i lika hög grad gälla kristna och judiska symboler. För den offentliga sektorn bör kravet vara strikt neutralitet.


Lisbeth Lindeborg


http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=219701

 | Start |

Artiklarna som publiseras på denna sida representerar enbart dess författares åsikter och inte webmaster åsikt