Mål och Syften Artiklar Politik SpråkHistoria Historia och Kultur

  | Länkar | Kontakta Oss |

Master i Mellanösternstudier, Uppsala universitet-Sverige.

 

English

Roni Doumit Harb


Utan engagemanget tappar jag livslusten

Roni Doumit växte upp i krigets Libanon – nu vill han bidra till förändring

Roni Doumit, ordförande för Svenska freds lokalförening i Uppsala, växte upp i krigets Libanon. När han tio år gammal kom till Sverige hade han aldrig levt i fred. Han drivs sedan många år av viljan att kunna bidra till förändring i sitt forna hemland.

Han säger själv lite skämtsamt att han samlar på ideella organisationer som andra samlar vykort. Han är aktiv i 15 organisationer, sitter i styrelsen i sex och är ordförande för tre. Roni har bara varit ordförande i dryga året för Svenska freds i Uppsala men förutom att den relativt nya styrelsen har ett antal aktiviteter i gång håller man dessutom på för fullt med att arrangera Svenska freds kongress i vår.

För Roni Doumit är det livsnödvändigt att engagera sig.

– Utan engagemanget skulle jag tappa livslusten. Jag måste ha något som driver mig – varför lever man annars? Min pappa dog för en månad sedan i Libanon. Sådant gör att man får perspektiv på livet. Livet är skört. Jag måste känna att jag ger, då kan jag känna mig levande.

Minns ingen rädsla

Vi börjar samtalet med Ronis barndom. Han föddes för 26 år sedan i Libanon och han levde sina första tio år mitt i kriget, även om hans område inte var det värst drabbade. Men han kan inte minnas att han var rädd eller otrygg.

– Jag vet inte – jag hade inget att jämföra med. En gång blev jag träffad av splitter, men jag kan inte minnas att jag generellt kände att jag var i fara.

– När man är mitt i ett anfall så springer man till närmaste skyddsrum. Det låter överallt, berättar han för att förklara att det blir någon sorts rutin, ett sätt att agera. Man är mitt i det och ser inte helheten utan bara just det som måste göras, just nu.

Och han berättar också hur man försökte vända det hemska till något roligt – de äldre barnen sprang ofta ut från skyddsrummen för att lyssna på granaterna som föll. Han minns också en händelse då en båt med bensin skulle anlända till hamnen närmast hans stad.

– Syrierna besköt båten. Vi gick till en kulle och såg hela scenen, hur bomberna föll i vattnet omkring båten – det var häftigt! Båten kom fram. Vi hade levt utan bensin i flera veckor.

Men även om Roni Doumit inte kan minnas att han var rädd eller otrygg, så fick hans mamma nog av oroligheterna. De kom till Sverige 1989, till Värnamo. Han tror att det var bra att komma till en liten och väldigt svensk ort.

Och sedan säger han något som kanske inte är så Svenska freds--korrekt – han gillar militären. Han gjorde lumpen och ville verkligen göra det. Han tyckte att det var skönt att komma hemifrån och ta hand om sig själv.

– Som Mellanösterngrabb från en medelhavskultur är man väldigt föräldraberoende! berättar han.

Han är alltså långtifrån någon radikalpacifist. Han menar att ibland behövs väpnat motstånd och militär kraft. Men när det fredliga motståndet har en chans att nå resultat är det ändå det mest effektiva, som den fredliga Cederrevolutionen i Libanon förra året . Oppositionen enades och lyckades med fredliga metoder tvinga Syrien att följa FN:s resolution och lämna Libanon.

Libanon engagerar

Libanon, ja – det genomsyrar Roni Doumits engagemang. Han kände under hela sin uppväxt i Sverige en törst att veta mer och en vilja att kunna bidra till förändring. Efter lumpen ville han komma vidare. Han kunde välja mellan att stanna i Värnamo och arbeta inom industrin, eller flytta och börja plugga. När han fick veta att universitetet i Uppsala hade en kurs i orientalistik – Mellanösterns historia, språk, politik med mera – var det som hittat för honom.

– Det är lätt att engagera sig i Uppsala. Jag började med Amnesty, och med att jobba för att politiska fångar i Libanon och Syrien skulle släppas.

I Uppsala hittade han äntligen likasinnade som också var från Mellanöstern. I Stockholm hade de flesta libanesiska oppositionsrörelserna filialer, så Roni Doumit "fick in en fot i Stockholm också". Hans egen favorit Free Patriotic Movement fanns däremot inte representerad, så Roni startade en filial.

Han tror att han gick med i Svenska freds mest för ordet "freds" skull. Han hade läst på hemsidan vad föreningen stod för och ställde upp på det. För att få veta mer gick han på årsmötet 2005. En ny styrelse skulle väljas, men vem skulle bli ordförande? Det fanns inga förslag, så då räckte Roni Doumit upp handen.

Vad han själv vill göra med föreningen är ingen hemlighet. En av Uppsalaföreningens studiecirklar handlar om utvecklingen i Libanon. Han har också lämnat en motion till kongressen för att få riksföreningen att ägna sig åt Mellanöstern.

Han har en vision av hur Svenska freds sätt att arbeta både på gräsrotsnivå och med politiker ska exporteras till Mellanöstern. När diktaturerna faller i Mellanöstern kan antingen demokratiska eller extremistiska krafter ta över, och Roni Doumit vill verka för att de demokratiska krafterna får allt stöd de behöver så att inte skålen tippar över till extremisternas fördel.

Men även ett Svenska freds som inte arbetar med Mellanöstern ställer han upp på. Dels, påpekar han, är det en styrka i Svenska freds att det som man inte arbetar med centralt kan lokalföreningar ta tag i om de vill, dels är allt fredsarbete ihopkopplat: Många av de frågor som Svenska freds arbetar med – personminor, kärnvapen, vapenexport – har också kopplingar till Mellanöstern.

Ordförande i ny förening

Roni har precis blivit magister i Mellanösternstudier och anställts på studentkåren som studiebevakare. Bara någon vecka innan vi träffas har han startat ännu en förening, Syrianska-Arameiska Akademiska föreningen i Uppsala, där han är ordförande – denna gång visste han om det före mötet.

Många engagerade som Pax intervjuat berättar hur kul det är – om det inte vore roligt skulle man inte fortsätta. Men Roni vill inte tala i de termerna. Visst har han kul, men det verkar inte vara så viktigt. Han vill förändra och har svårt att tänka i termer som roligt och tråkigt.

När man intervjuar Roni blir man lätt oroad att han kommer att bränna ut sig med allt sitt engagemang, men han avfärdar oron:

– Visst är det lätt att bränna ut sig, men om jag känner att jag inte kan förändra något som jag tycker är fel blir jag mer utbränd. Visst kan jag bli trött, men jag skulle bli ännu tröttare om jag inte gjorde något.

EVA KELLSTRÖM FROSTE

Copy: Pax och artikelförfattaren

Pax 2/06

Artiklarna som publiseras på denna sida representerar enbart dess författares åsikter och inte webmaster åsikt

 | Start